Jag tycker att det är okej att ha ytliga preferenser, så länge de kommer i sällskap med några djupare sådana.
Jag ser inget moraliskt dilemma i att föredra en tjej med ex stora bröst eller en viss hårfärg,
så länge man även har krav gällande personlighet och IQ. Eller leta efter en
kille med bra ekonomi, ihop med andra
kvaliteter och att det ska finnas en attraktion. Men det känns lite
fult att erkänna ytliga preferenser. Luktar inte detta dubbelmoral? Om
vi säger att vi går efter personlighet till 70% och utseende,
ekonomiskt trygghet och yttre omständigheter till 30%, borde vi då inte
kunna få erkänna vad de 30 procenten består av?
Alla som känner mig och Måns vet att ingen av oss är vad man kallar
ytliga. Men man kan ju inte själv bestämma vad man attraheras av. Måns
erkänner att han alltid föredragit smala, blonda tjejer med stora bröst
(naturliga eller inte har ingen betydelse). Om detta är en miljöskada
från hans tid på Slitz eller inte vet jag inte men han säger att han
alltid haft den smaken.
Däremot vet jag att han aldrig skulle dejta en korkad, bitchig tjej som
hade hans yttre ideal. Hur vet jag det? Jag VET helt enkelt. Han stör
sig jättemycket på diviga tjejer som tar allt för givet. Han låter aldrig
mig komma undan med några divalater eller bortskämdhet (vilket iofs är lite trist). För det andra
kan jag bara titta på hans ex, ingen av dem har sett ut så, hans
senaste ex var brunett, visserligen smal men hade inga bröst alls. Så jag vet att han inte går mest efter utseendepreferenser, och jag hade inte blivit ihop med honom om han hade gjort det.
Jag tycker inte att det är ytligt att ha ytliga preferenser, så länge
det inte är de enda preferenserna man har. Jag vet att om Måns fick
välja mellan mig med mörkt hår och utan bröst, fast med en ännu bättre
personlighet så hade han valt den versionen över en Ellen med samma
utseende som idag fast med arrogant, korkad personlighet. Thats a good thing.
Kärleken är visserligen blind, men det krävs ett första ögonkast?
eum. jag hänger inte med riktigt, men jag håller med ellen. intressant debatt, vem jag gillar.
De jag menar är att utseende och personlighet hör ihop. Jag har alltid varit brunett, skulle känna mig otroligt obekväm och osäker som blondin. Du Ellen har väl varit blond de senaste 10 åren, kanske längre? Alltså känner du väl att du ÄR blond, att du är mest bekväm så? Vårat yttre är ett skal men det hör ju såklart ihop med det som finns på insidan också. Måns hade säkert blivit kär i dig om du varit brunett också, MEN det jag menar är att han kanske inte hade blivit det för din personlighet kanske hade varit annorlunda då? Om man inte trivs med en viss hårfärg osv så kanske karisman sjunker? Man ser ju om någon ser självsäker och bekväm ut och det kanske var det som fick Måns att falla för dig? Oj vad snurrigt det här blev, ta in Måns som gästbloggare istället vettja! PUSS
Det vet du ju inte dock, att Måns hade blivit kär i dig om du hade sett annorlunda ut menar jag. Jag tycker inte att man ska dela upp personlighet och utseende så mycket, det hör ju ihop! Puss
"Missförstå mig INTE" skulle det stå, för snabb i fingrarna. 😉
Underhållande inlägg MEN känner du dig inte lite tjatig när du skriver om Måns ex igen? Jag älskar din blogg, gillar dig skarpt Ellen men det känns som att du ältar det här litegrann? Det spelar väl ingen roll om hans ex var brunett och inte hade några bröst? Du har ju faktiskt haft små bröst du också en gång i tiden och visst har du fixat till näsan också om jag minns rätt? Missförstå mig igen, jag gillar verkligen både dig och bloggen Ellen, det vet du eftersom jag är här varje dag! Kram V
Intressant läsning, tack för att du delar med dig av djupa tankar! Puss