Jag har alltid haft mycket vänner. Bra vänner. Mer än jag har haft tid att umgås med. Jag har också för det mesta haft pojkvän. Jag är ensambarn och har alltid fått mycket uppmärksamhet av min familj, framförallt av min farmor och farfar som har bott grannar med oss sedan jag föddes.
Jag har samtidigt också alltid känt mig ensam. Oförstådd. Missförstådd. The last of my kind.
Jag har en teori. Att jag egentligen skulle ha blivit tvilling, och kanske att han/hon dog i livmodern. Detta är förstås bara en fantasi jag har. Jag har alltid velat ha en tvilling. Lite ego kanske, att vilja ha en spegelbild av sig själv?
Jag tittar på en gammal dokumentär om Geri Halliwell och känner igen mig. Hon säger till filmaren att hon kommer att sakna henne. Att hon har känt sig mindre ensam med en kamera runt omkring sig. Assistent, kameraman, bloggläsare. It´s all the same.
Så känner jag. Bloggen gör mig mindre ensam. Ni är med mig. Inte alla hela tiden men alltid någon. Och just nu är det du.
Jag är inte desperat. Jag är extremt kräsen när jag väljer ut de människor jag omger mig med. Men kanske bara eftersom jag har råd att vara det.
Hade jag haft ett mindre urval hade jag kanske valt vem som helst som tyckte om mig. Vad vet jag.
Jag förstår att jag är lyckligt lottad. Men detta faktum gör mig inte lycklig.
Jag har ett hål i mitt hjärta. Men så länge man fyller på det hela tiden märks det inte.
Jättefint skrivet!