Jag önskar att jag kunde stå utanför den vikthets som finns i dagens samhälle och media men jag måste göra er besvikna där.
Jag önskar att jag kunde vara sådär helylle och säga att jag är nöjd med mig själv som jag är och älskar mig själv oavsett storlek men det vore att ljuga.
Min vikt är något jag reflekterar mycket över och jag känner mig bara nöjd med mig själv när jag väger min idealvikt på 57 kg (är 1.71) och just nu pekar vågen på 60 och vägrar rubba sig oavsett hur mycket tankekraft jag fokuserar på den.
Jag kan inte säga att jag lider av ätstörningar, eller några egentliga komplex i ordets rätta bemärkelse, men jag tänker ganska mycket på mat och vikt. Det handlar inte bara om utseende och hälsa utan om kontroll. Vräker jag i mig allt jag är sugen på (vilket inkluderar mycket skräpmat) känner jag mig som en gris utan någon impulskontroll. Som någon som inte kan styra sina handlingar och saknar självdisciplin.
Det finns många orsaker som spelar in på den vikthets jag befinner mig i just nu.
För det första är jag ju väldigt smal till naturen så när jag går upp känner jag mig osund och ofräsch. Som att jag går emot naturen och inte tar hand om mig själv. Alla kvinnor i min släkt är långa och smala.
För det andra vet jag att Måns verkligen föredrar riktigt smala tjejer (även om han aldrig uttalar sig i ämnet) och man vill ju vara attraktiv för den man är tillsammans med. Detta faktum gör inte honom till en asshole, man kan ju inte bestämma vad man attraheras av. På samma sätt skulle jag ogilla om han gick ner 5 kg, eftersom jag inte attraheras utseendemässigt av magra killar. Detta är ju så klart ingen dealbreaker i vårt förhållande men det blir ändå en pådrivande faktor bland många. Vad andra människor tycker utöver Måns, och mig själv så klart, bryr jag mig inte så mycket om.
För det tredje vill jag inte köpa en helt ny garderob. Det är precis att jag kan knäppa mina vanliga 27:or nu och då känns det som om magen väller över åt alla håll och kanter. Visst kunde jag köpa ett par större jeans och se smalare ut men vem vill lägga dyra pengar på nya jeans med vetenskapen att man har gått upp en storlek. Inte jag iaf.
En del kommer kanske skriva att jag överdriver nu men jag tror att de flesta är likadana själva. Det är iaf de i min omgivning, oavsett Växjö eller Stockholm. Vi har en tjej här på kontoret som är nästan bara skinn och ben i mina ögon men som ändå lägger dyra pengar på träningsapparater och träningskort. Det handlar inte om vad andra tycker. Det handlar om vad man själv ser i spegeln och vad ens individuella idealvikt är.
Det viktigaste i allt detta är att försöka hålla en så pass realistisk syn på mig själv som möjligt. Jag vet ju ex. att jag är ganska smal egentligen. Jag vill bara få bort 3 onödiga kilon. Tyvärr finns det personer som är lika långa som mig och väger 45 kg och tycker att de är tjocka. Allt är relativt och det är lätt att få en alltmer snedvriden verklighetsuppfattning. Därför försöker, min i övrigt sunda mamma, ”göra en Fadde” på mig varje gång jag kommer hem. D.v.s tvångsmatning. Precis som att det skulle behövas! Jag får inte heller väga mig när jag är hemma eller säga att jag vill gå ner i vikt för då skriker min mamma rakt ut.
Jag önskar att jag kunde bidra med en mindre utseendefixerad bild av mig själv.
Som tur är, är jag inte totalt självfixerad utan kan koppla bort det för att tänka på andra och viktigare saker runt om kring mig.
Det jag i stället kan bidra med, är en förebild i att våga visa sitt sanna jag. Jag har mina issues och jag jobbar med dem dagligen.
Im not perfect. Im like you.