A date with a view!

Igår bestämde jag och Måns för att vi behövde ett break från all-inclusive-maten och begav oss upp i bergen för att äta på en restaurang vi hade blivit rekommenderade av en taxichaufför.

Det var helt klart vår bästa kväll hittills! Utsikyen var fantastisk och maten likaså. Jag tog vitlöksmarienerad scampi och Måns någon stek med vitlökssmör och bakad potatis. Kvällen slutade med en massa coctaildrinkar med paraplyer i!

LOVE!

Jag måste ha gjort något rätt detta året, karmamässigt! Å andra sidan har jag tänkt mycket på Isabel, känner bara henne litegrann men hon har alltid verkat som en av de mest jordnära och gulliga tjejerna jag har träffat runt Stureplan. Dessutom har vi många liknande åsikter och upplevelser, av det jag läser i hennes blogg. Hon, Emelie och Marie Plosjö är de tre bloggar jag läser mest härinne.

Nu har ju hon råkat ut för samma sak som hände mig och Måns i höstas- hon blev rånad på allt hon ägde och hade. Att läsa om detta rev upp mycket gamla sår hos mig. Visst det var hemskt att förlora sina kläder och väskor, laptop, kamera osv. Men det värsta var att jag blev av med mina smycken som var mitt enda arvegods från min älskade mormor, vilket var helt oersättligt för mig! Det värsta av allt var att en av dem var min vackra förlovningsring i vitguld med en stor diamant på. Jag hade lämnat den hemma för att jag skulle ta in den eftersom den satt lite löst och jag var rädd att tappa den. Ironiskt! Kan börja gråta bara jag tänker på det.

Isabel, jag tänker på dig!

Idag har jag en enkel förlovningsring i guld med en pärla på. Men det känns ganska okej. Jag vill rekommendera försäkringsbolaget IF som efter cirka en månad gav oss en, faktiskt överraskande) bra ersättning så att jag kunde köpa ny dator, kläder, skor osv. Men vissa saker är som sagt oersättliga. Man ska såklart vara glad att man inte blev misshandlad av rånarna, men jag hade faktiskt hellre tagit en rejäl blåtira för min mormors ring.

Sånt är livet. Man ska aldrig tro att man är immun mot sådana här händelser, bara för att man inte råkat ut för något innan.

Den första jag ringde till, efter polisen, när detta hände var min kompis Sandra. Jag visste nämligen hur hon skulle reagera. Hon blev chockad så klart, men efter en stund sade hon  sade hon ja, ja det är bara saker. Och det var precis det jag behövde höra då. Sandra är den av mina vänner som jag känner att jag vill likna mest när det gäller värderingar. Hon har mycket saker, gillar att köpa en snygg Gucci-väska, men är samtidigt extremt jordnära och vet också att hon kan leva utan allt det där. Så har hon också gått i genom ett krig (forna Jugoslavien) och vet hur riktig förlust känns.

Puss.