Plötsligt händer det.
Ni kan inte förstå hur det känns för mig nu. Ni kan inte förstå hur glad den tjocka tjejen i mig är nu. Jag har kämpat för detta. För att spräcka den där förbannade dubbelnollan, nian, sen åttan och till sist sjuan på vågen. Jag har nog inte varit såhär lätt sen mellanstadiet, och att veta att jag kämpat, utan att fuska och utan att ge upp gör mig fruktansvärt stolt.
Jag vet hur svårt det är. Ni som läser detta för inspiration ska verkligen ta åt er av det här.
Viktnedgång är egentligen lätt. Det handlar helt enkelt om en förjävla självdisiplin. Det svåra är att hitta just motivationen, att bestämma sig och sen att klara de första två veckorna.
Det svåra för mig kommer när siffran på vågen visar på 66 kg. När jag ska försöka hålla den siffran utan att den blir högre eller lägre.
Mitt mål var 70 kg innan jag åker till Dublin. Jag har klarat det, och jag har aldrig klarat ett viktmål förut, så detta är otroligt stort för mig. Så stort att jag sitter här med en klump i magen, rädd för att förstöra detta. Men jag ska kämpa på, med ett sånt jävlaranamma!
Jag vill tacka er. För att ni peppar mig, läser om mitt liv och min viktnedgång, tar del av detta med mig och för att ni ber mig om tips och råd. Jag vill tacka alla som hjälper mig med tips och råd och ett stort jävla tack till er alla som ger mig bekräftelse, som uppmärksammar detta och får mig att orka fortsätta.
Jag är så jävla lycklig. Rädd, men lycklig. Jag kommer klara detta så jävla galant.
Jag avslutar med en klysha som passar in här. Bättre än nästan allt;
Klarar jag det, klarar vem som helst detta.