Idag firar jag äntligen 14 dagar utan socker (inklusive frukt!) och kolhydrater! Så länge har jag aldrig lyckats, förutom när jag blev ammad ;). Det sägs att första 14 dagarna utan socker är värst och att det tar cirka 14 dagar att bli kvitt sitt sockerberoende.
De första dagarna löpte på utan problem. Sedan kom abstinensen med huvudvärk, yrsel och ett starkt sug (som jag försökte dämpa med ägg och grekisk yoghurt…). Det blev en hel del tårar och många gånger var jag nära på att ge upp.
I samband med vecka 2 började dock energin komma tillbaka och jag åt mer än gärna grönkålschips och Babybels till filmmyset, och idag har jag nästan inget sötsug kvar!
Under de här två veckorna har jag insett hur sockerberoende jag faktiskt är. Jag gjorde ett test på nätet som gav mig allt svart på vitt:
Är du sockerberoende?
- Har du under det senaste året ätit mer sötsaker än vad du tänkt dig? JA!
- Har du under det senaste året försummat några av dina vardagliga åtaganden för att du har ätit för mycket sötsaker? JA!
- Har du under det senaste året känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att hantera sötsaker? JA!
- Har någon under det senaste året, t ex familj eller vänner, klagat på hur mycket sötsaker du äter? JA (trots att jag inte har någon övervikt)!
- Har du någon gång under det senaste året varit helt upptagen av tankar på när du ska få äta sötsaker? JA!
- Har du under det senaste året använt sötsaker för att lindra känslor som nedstämdhet, ilska eller tristess? JA och åter JA!
När jag ser mina svar känner jag mig faktiskt tragisk. Hur har socker kunnat ta kontrollen över mitt liv?! Det har varit som en falsk bästa vän. Någon som manipulerat mig till att må bra för stunden men i långa loppet förstört mig både fysiskt och psykiskt.
Sockret har gett mig en känsla av kontrollförlust. Jag har haft noll kontroll över intaget av sötsaker. Många gånger har det gått så långt att jag satt igång duschen och ätit inne i badrummet och hoppats på att vattenstrålarna ska dämpa prasslet från godispappret. Jag har föredragit att handla själv för att hinna äta sötsaker i smyg på vägen hem eller t.o.m inne i affären. Jag har tusentals gånger ställt in luncher och middagar med vänner för att jag velat stanna hemma och frossa ifred, eller redan mått så illa av allt socker att jag hellre velat ligga raklång på soffan
Jag har känt uppgivenhet. Jag har gett mig direkt, det har inte varit någon idé att försöka säga nej och jag har ofta känt mig svag
Jag har känt mig deprimerad och nedstämd, dels pga. anledningarna ovan men också pga. hjärnans signalsubstanser
Jag har känt trötthet och stress, dels pga. kontrollförlusten men också pga. svängningarna i känslorna och sockret
Jag har fått dålig hy
Jag har fått ännu mer problem med min IBS-mage
Jag har även sett alla dessa negativa konsekvenser men ändå inte kunnat sluta äta sötsaker…?!
Tills nu.
Ok, nu har jag bara gjort detta i 14 dagar. Men klarar jag de första 14 dagarna, som är värst, så bör jag klara 14 dagar till. Och 14 dagar till osv…
Jag önskar jag visste varför jag har misshandlat min kropp under alla dessa år, men det gör jag inte. Och jag vet inte heller om jag i framtiden kommer att falla tillbaka i missbruket eller ej. Men ett nytt år, ett erkännande och den här bloggen kan nog vara ett steg i rätt riktning!