Mirakel

Läser i Aftonbladet idag om Mirakeltvillingarna Htoo från Burma. Som skyddad svensk så förstår man inte vilket öde vissa människor utstår, men denna historia är ju galet hjärteskärande. Hur kan barn bli så utsatta i världen?

Här kommer ett utdrag från Aftonbladet idag:

De var då 12 år gamla och bodde i den lilla byn Ka Mar Pa Law i den bergiga regnskogen i sydöstra Burma.

Luther sitter på huk och håller i ett automatvapen på den ena bilden. På den andra suger han i sig en glödande cigarr.

– Alla rökte. Det var mycket mygg i Burma, säger han och nyper sig på armen.

Röken skingrade myggen och lättade på besvären om än tillfälligt.

– De var mycket farliga också.

Immuna mot landminor

Bröderna Htoo var ledare för gerillan Guds armé som tillhörde folkgruppen Karen och stred mot militärjuntan i landet.

De var sju personer till en början.

– Militärregimen kom och dödade karenfolk. Den dödade många. Jag tyckte inte om det. Jag valde armén. Jag var 11 år.

Med tiden fick Guds armé allt fler anhängare. De bad innan de krigade och vann sedan. Armén vilade på en kristen värdegrund.

Tvillingarna dyrkades av de vuxna anhängarna och bars fram på deras axlar. Enligt anhängarnas övertygelse hade pojkarna kristna krafter.

Luther och Johnny sårades aldrig av några kulor och ansågs vara immuna mot att trampa på landminor.

 

Hamnade i flyktingläger

Från 1997 fram till början av 2000 följde gerillatrupperna på 500 man deras fotspår.

I januari 2000 var de bara drygt 100 personer kvar och vid ett gisslandrama på ett sjukhus i Thailand dödes ytterligare tio anhängare.

Det var början på slutet av Guds armé.

– Det var ett mycket svårt liv. Vi krigade varje dag. Många dog och många skadades. Vi hade ingen mat.

Tvillingbröderna och 25 anhängare tog sig över gränsen till Thailand, kapitulerade och lämnade över sina vapen till landets militär.

De överlevde sitt livs största slag och hamnade i flyktinglägret i Ban Dong Yang i Thailand.

Luther Htoo beskriver tiden i lägret som svår. Han fick inte lämna lägret under flera år.

– Men jag hade tur.

”Jag är ensam”

Han lever och bor sedan fyra år tillbaka i Götene i Västra Götaland. Han kom till Sverige med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR tillsammans med sin dåvarande fru som han träffat i Thailand.

Johnny är kvar i gränslandet mellan Thailand och Burma. Han har inga id-handlingar och förpassas till skogen.

För en månad sedan återförenades de i Thailand efter nästan åtta år ifrån varandra.

– Jag har det bra i Sverige, men det är kallt. Jag har inga vänner och är ensam, säger Luther Htoo och tittar ner på sina händer där han sitter ihopkurad i sin soffa.

Läst på SFI

Han har läst fyra år på SFI och gör nu praktik hos Götene kommun med trädgårdsarbete.

Han är klar med krigandet. I stället vill han i framtiden hjälpa Burma på andra sätt.

– Det är många människor i Burma som gråter.  Många är fattiga. Jag tycker inte om när folk dödas. Jag jobbar och vill hjälpa mitt folk. Det har jag gjort enda sedan jag var 11 år.

Än i dag röker han. Om än inte för att skingra myggorna.

– Snart kommer snön.