Nu vill jag med denna läsning att ni ska veta att jag INTE ska lämna Jimmy, utan att jag tycker ämnet är väldigt intressant.
Om du inte är tillsammans med mamman/pappan till ditt/dina barn, var det du som tog steget att lämna honom?
I mina relationer så har det dels varit ett ömsesidigt beslut eller att jag lämnat, det jag kännt då var väl att jag ville visa att jag klarar mig utan mitt X. Jag ville visa att jag INTE är den där människan som är så beroende av honom och inte kan skruva i en skruv själv. Detta har ju resulterat i att jag verkligen kämpat, det har ju inte alltid varit så lätt. Men jag har heller aldrig varit bitter på min situation, för jag vet att jag alltid försökt göra mitt bästa. Allt handlar ju om att gå vidare i livet, vilket man måste göra för sina barn.
Hur det än är så var ju relationen dålig, eftersom man gick ifrån varandra. Vilket gör att situationen för barnen bli konstig, då är det ju bättre att man går vidare.
Jag vet inte hur det varit om jag blev lämnad? Hade jag varit bitter?
En ensamstående mamma är inget lätt arbete, utan ett väldigt hektiskt liv. Det är träningar, läxor, matlagning och sedan ska man hinna med och jobba också.
Nu har jag träffat en man som verkligen stöttar mig, han tar likväl hand om mina barn som sina och viseversa. Det känns underbart att man träffat en man som är helt ljuvlig med mina barn.