Att vara mamma till tonåringar är verkligen inte så lätt alla gånger. Man är hatad ena sekunden och nästa så är man älskad till max. Känslorna rusar i kroppen och antingen så är man SUPERGLAD eller SUPERARG. En berg & dal bana med höga toppar och djupa dalar.
Älskar mina knäppgökar till döttrar, trots att ni är lathögar som långt ifrån städar efter er. Era rum ser ut som en soptipp vissa gånger, kläder överallt. Men ni kan vara duktiga och städa efter er, då gör ni mamma glad. Önskar att jag inte behövde tjata så mycket, utan att ni gjorde det ändå! Känner mig verkligen som en tjatkärring ibland.
Älskar att se mina barn växa upp och se dom klara sig själva, det är verkligen både skönt och skrämmande. Mina små barn växer upp, snart finns inte ens Tindra hemma längre, usch hemska tanke.
Jag vet när min äldsta Joacim tog studenten, körkort och skaffade flickvän. Då kände jag…. dra i handbromsen nu! Jag hänger inte med längre… Även om jag var superlycklig för hans skull, så var mitt mammahjärta så förvirrat. Simon min 2:a son, han har blivit militär. Hur stort är inte det då? Han är så fin fin i sina militärkläder och jag blir minst 2 meter lång.
Men åter igen till dom där tonårshormonerna! Killar har inte på samma sätt, inte enligt min erfarenhet. Det är mer rakt och lugnt med killar. Mina killar har varit lite mer kaxiga och tuffa under en period men inget mer. Mina tjejer har mer svallningar i kroppen av känslor. Tror kanske att tonåren är värre för flickor än för killar, dom ska få mens, bröst, kroppen förändras. Mycket händer hos en tonårstjej.