När jag drömmer mig tillbaka till Argentina, så tänker jag på hur barnen hade det där. Usch, det låg barn på gator och torg och sov. Inget tak över huvudet, ingen mat, ingen kärlek. Här i Sverige är detta så självklart, men det är inte det i andra länder.
Det är väldigt hjärteskärande att se barnen må så dåligt, dom måste kanske stjäla maten för dagen, om dom får tag på något överhuvudtaget. Att dom måste prostituera sig för att få in pengar till sin familj är ju hemskt också. Usch, det värker i hela mig när jag tänker på dessa barnen.
Här kommer ett utdrag från ett gatubarn som beskriver sin vardag:
Buenos Aires: Ett nytt magasin som skrivs och produceras av gatubarn hjälper invånarna i Argentinas huvudstad att förstå barnens rädsla och drömmar. Gatubarnen, som i vanliga fall tigger, säljer smycken och tvättar vindrutor på Buenos Aires gator, deltar i en workshop för journalistik.
Idén uppstod 1998, vid en journalistisk workshop för gatubarn som anordnades av ett lokalt härbärge. Magasinet vill hjälpa läsarna att förstå gatubarnen, som lever i en värld som de flesta av Buenos Aires 12 miljoner invånare inte känner till. Gatubarnen är ett bestående inslag i stadslandskapet, och stadens invånare har vant sig vid att konfronteras med förhärdade barn och ungdomar som ber dem om pengar, ibland aggressivt, eller erbjuder småsaker som de säljer på bushållplatser, torg eller tågstationer.
I ”Chicos de la Calle”, Gatubarn, berättar barn med ett tufft yttre känslosamt om sina drömmar om utbildning och jobb, om drömmen att skaffa hus till sina familjer. De uttrycker en djup sorg över sjukdomar, drogberoende och allt annat de får stå ut med. Det finns många hinder för gatubarn som vill gå i skolan.
– De frågar efter papper, adress, och de vill att ens mamma eller pappa ska följa med en. Jag har ingenting av det, säger Jorge, 12 år.