Det var en gång en flicka som just börjat högstadiet efter att ha tagit sig igenom ett antal mindre trevliga år i mellan och lågstadiet. Hon var överviktig och hade genom hela sin uppväxt fått det väldigt klart för sig att det var äckligt, fel, fult och skamligt.
När den här flickan började högstadiet kände hon sig tryggare, hon blev inte längre retad men fortsatte att ständigt känna sig underlägsen. Hon tänkte, ”Om jag går ner i vikt, blir smal och mindre äcklig, då kanske jag kan duga och räcka till.” Den här flickan gick som sagt i högstadiet och fick i samband med ett projekt i uppgift att läsa en bok som detaljerat beskrev hur en annan tonårsflickas insjuknande i bulimi. Hon tänkte , det här är lösningen på alla mina problem. Det finns inget annat sätt.
Flickan som sommaren innan åttonde klass hade vägts in på ca 93 kg vägde 60 kg när hon slutade nian.
Den här flickan visade aldrig hur missnöjd hon var med sig själv för någon annan, hon var alltid extremt ambitiös och gick ut högstadiet med toppbetyg.
Det var dags att välja gymnasium, allt gick fint och det första halvåret rullade på. Hon fick vänner, trivdes och fick bekräftelse hon aldrig tidigare fått. Hon ansågs vara attraktiv, rolig och intressant. Hon fick många komplimanger och beundrare, speciellt av det motsatta könet.
Trots att hennes liv vänts upp och ned totalt så mådde hon inte bättre.
Flickan som i slutet av nionde klass haft fin hud utan en enda skråma hade nu fullt av vidriga ärr över hela kroppen.
Hennes liv bestod endast av lögner och hat tills den dag hon en dag blev konfronterad av en kär familjemedlem.
Ett och ett halvt år senare är den här flickan 18 år gammal och kan stolt se till baka på sitt förflutna.
Hon må ha dåliga dagar, men hon klarar sig.
Tro det eller ej, men den här flickan är jag.
Det här är en kort text jag skrivit om hur samhällets normer och nedvärderande människor kan bidra till grov psykisk ohälsa. Och ja, texten handlar mycket riktigt om mig själv. Detta är inget rop på hjälp eller skrik efter uppmärksamhet, bara ett försök att använda mina erfarenheter för att informera andra om hur illa, och hur långt, det faktiskt kan gå.
Jag har inte lagt in någon form av ingående information om varken ätstörningar eller självskadebeteende i den här texten, inte för att jag inte vill prata om det utan snarare för att jag inte vill att allt ska bli tungt och jobbigt att läsa. Jag vill bara öppna folks ögon helt enkelt!
Hoppas att någon fått ut något av detta, och glöm aldrig att ni är bra precis som ni är och aldrig behöver ändra någonting för någon annans skull!
Att hitta och acceptera sig själv kan för många vara väldigt svårt. Det betyder dock inte att du ska sluta försöka!
