Jag tror inte på gud, jag vill springa ut ur kyrkan så fort prästen börjar med sina välsignelser och säger att alla tillsammans ska bekänna sin kristna tro. Jag vill inte vara en del av det, men lik förbannat ska jag till kyrkan på konfirmationsgudstjänst imorgon förmiddag. Varken jag eller Åskar är konfirmerade, men man måste väl ändå visa någon form av stöd åtminstone för sin familj.
Så nu mot kvällningen sprang jag i vilket fall ner på stan och köpte rosor och ett gratulationskort. Vi bidrar även med en liten men välment slant. Jag måste faktiskt säga att jag är väldigt imponerad av hennes insats.
Jag tror att många idag konfirmerar sig endast för pengar och liknande. Jag tycker faktiskt att det är helt fel, man borde absolut inte göra det om man inte är troende. Det var därför jag valde att låta bli, det gick helt och hållet emot mina principer. Jag fick det för klarat för mig i skolan, vilket jag uppskattade väldigt mycket, att konfirmationen är en bekräftelse av dopet. Det innebär alltså att man själv bekräftar sitt dop och födelse in i den kristna tron. Jag är döpt och jag hade önskat att mina föräldrar inte döpt mig utan att jag själv fått välja när jag blev äldre. Dom är inte heller troende, inte vad jag vet i vilket fall, så jag förstår inte varför dom valde att göra så om jag ska vara helt ärlig.
Åskar är inte döpt eftersom att hans mamma ville att han skulle få välja själv senare, det tycker jag var väldigt bra gjort av henne. Jag må ha både en och annan åsikt om hur hon beter sig och agerar nu, men det har ingenting med det att göra.
Nog om kristendom och annat bullshit, som jag faktiskt tycker att det är rent ut sagt.
Jag är faktiskt rett less på det mesta precis u, jag vet inte riktigt varför men allt känns ganska så jävla värdelöst. Jag är lite besviken på Åskar som bara skiter i allting och arg på mig själv för att jag inte gör allt det jag borde göra. Jag vill inte bli arg på honom heller eftersom att jag inte vet om det skulle få honom att må dåligt, jag vill inte att han ska se på mig som sin mamma men samtidigt är det himla drygt att gå runt och vara tyst. Det blev verkligen en riktigt vändning måendemässig efter att kom hem från Bispbergs klack.
Jag försöker i alla fall hålla ihop allting och inte få något nervöst sammanbrott eller panikattack, jag orkar inte med det. Dessutom så mår Åskar inte så bra nu han heller så jag vet att han inte menar att vara helt frånkopplad. Det är absolut inte lätt, men vi fixar det.
Det där blev ungefär från bullshit till bullshit, men ja det är ju så det är. Jag hoppas verkligen att vädret blir lika fint imorgon som det var idag på förmiddagen så vi kan få upp humöret lite, det vore skönt.
Hoppas ni har, och har haft, en riktigt fin lördag!
Ha det bra,
kram.