Det är väl ändå inte rätt att känna sig ensam i ett förhållande när man uppenbarligen är två. Jag känner mig bortglömd och obetydlig helt enkelt.
Var enda jävla dag går jag hem till min pojkvän, och var enda dag ligger jag på hans säng med min laptop större delen av dagen medans han sitter vid sin dator och spelar spel. Jag har pratat med honom om det ett antal gånger och varje gång har han sagt att han ska tänka på det och att det inte alls har något att göra med att jag är helt obetydlig. Jag vet att han menar vad han säger men samtidigt så tycker jag inte att han visar det.
Just nu ligger jag här i Åskars säng och gör absolut ingenting medans han sitter framför datorn och tittar på diverse youtubeklipp. Jag menar det känns ju inte bra att bli bortvald över youtube, det känns rent ut sagt åt helvete. Jag har varit här sen efter mitt läkarbesök idag, alltså sen ungefär klockan tre, och sedan dess kanske vi har spenderat 30 minuter tillsammans om ens det. Och såhär är det varje dag mer eller mindre.
Jag har börjat bli så trött på det här att jag helt enkelt bara stänger av, jag låtsas om ingenting och försöker att inte bry mig. Det funkar ju knappast i längden kan man tro men å andra sidan så känns det inte som att han tar till sig vad jag har att säga när jag försöker ta upp sådana saker. Jag är ganska less på att känna mig ensam och oviktig.
Han kom och lade sig bredvid mig nyss i kanske två minuter men sprang snabbt iväg till datorn så fort han hörde att en av hans vänner skrev till honom och sa att han och några till skulle spela tillsammans. Det var naturligtvis ingen tvekan om att han skulle vara med, två minuter med mig räcker tydligen mer än väl. Så viktig är jag, good to know liksom. Man kan ju tycka att en kille på snart 19 år borde förstå att det inte inte riktigt är optimalt i ett förhållande.
Men ja, jag ska sluta klaga för den här gången.
Ha det bra,
kram.