Jag är så enormt frustrerad på mig själv just nu, jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Jag känner mig så sjukt ensam, som om Åskar sakta glider iväg från mig. Jag vet inte, det kanske bara är jag som tänker för mycket och drar förhastade slutsatser. Jag är ju trots allt långt ifrån en psykiskt stabil person så det kan mycket väl vara jag som fuckar upp det i mitt eget huvud.
Jag får hela tiden ideér om att han ska börja se på mig på samma sätt som jag gör. Alltså ful, skitdryg, klängig, tjock, tråkig och sjuk i huvudet. Jag oroar mig också hela tiden för att han ska hitta någon annan, eller något annat, som kan ta min plats och tillfredsställa honom på något vis jag inte kan. Dom tankarna är så verkliga för mig att jag näst intill kan lova att han inte skulle tveka att ta chansen att byta ut mig mot någon snyggare, roligare och allmänt bättre person. Jag känner mig så jävla värdelös och underlägsen alla andra, jag hatar det.
Jag tänker hela tiden på att det kanske skulle vara bättre om jag bara avslutade vad vi har innan han gör det, bara för att jag på något vis vill ha kontroll över situationen. Samtidigt så skulle jag aldrig göra det för att jag älskar honom så mycket och inte vill vara utan honom. På något vis känns det inte som att jag känner honom längre, antagligen för att jag sluter mig i mig själv nu mer än någonsin.
Jag vill heller inte börja säga saker som skulle kunna få honom att ta illa upp, så jag börjar väl förstå att bristen på kommunikation till största del är mitt fel. Hur jag än vänder på det så är allt alltid mitt fel i slutändan, och om han också tycker det så kommer han ju absolut inte att vilja vara med mig. Jag är helt lost.
Och jag vet att det låter som att jag är helt beroende av honom, det är jag. Han är den enda jag har, det är väl därför jag oroar mig så mycket. Jag tror att all mina panikångestattacker, ångest och mitt mående överlag har mycket att göra med hur jag känner just nu. Men jag vill inte att han ska se hur dåligt jag mår, han har sett mer än nog om man säger så, och jag vill inte heller att det ska få honom att börja tveka och sluta orka.
Min hjärna är en enda stor röra och jag vet inte hur jag ska få ordning på den. Allt jag tänker på kretsar kring min rädsla att inte räcka till och vara bra nog. Jag bara orkar inte med mig själv överhuvudtaget.
Jag hoppas att ni har det bättre än jag så här runt klockan fyra på morgonen.
Vi hörs snart,
Kram.