Jag sitter nu i Åskars rum och hör hur Åskars styvfar och yngre syster har en väldigt högljud konversation om hur dåligt hon mår över att bo i Säter, alltså min hemstad.
Jag tänker inte nämna hennes namn utav ren respekt. I vilket fall så har hon många ”vänner” som vänt henne ryggen och nu sprider falska rykten om henne. Hon har till och med bytt till en annan högstadieskola i Borlänge på grund av detta. Hennes mamma bor även i Borlänge, ca 2,5 mil här ifrån. Det Åskars syster försöker säga nu att hon vill spendera mer tid där, speciellt i sommar, så att hon kan umgås med nya bättre vänner och slippa sina kontakter i Säter helt. Hennes far, som jag för övrigt tycker är väldigt gammalmodig och ibland oförstående, argumenterar emot detta till 100%.
Genom hela hennes tid på högstadiet i Säter har hon blivit mer eller mindre utnyttjad av killar och umgåtts med helt fel människor, hon säger till och med det själv. En av de personer som hon trodde var hennes vän har också varit en stor det här utnyttjandet då hon uppmuntrat det helt enkelt. Saken med det här är att jag kan relatera till henne på så många plan.
Jag blev aldrig utsatt för något sånt här i högstadiet, av flera orsaker. Men när jag senare började gymnasiet gick allting helt enkelt åt helvete. Killarna var efter mig något så extremt att det var skrämmande, och jag har alltid haft svårt att säga nej. Under första året umgicks jag med helt fel folk, till största del, vilket inte ledde till något bra över huvud taget. Jag led redan av en ätstörning och depression och började då använda droger, dricka alkohol i mängder och ha sex med personer jag egentligen inte ville veta av. Jag ville säga emot, men samtidigt kändes det som att jag äntligen fick den uppskattning och gemenskap jag aldrig fått tidigare.
Hur som helst så vill jag inte se henne gå igenom samma sak. Jag hade en väldigt dålig relation till mina föräldrar under den perioden i mitt liv så jag kan till viss del förstå att hennes pappa är arg. Samtidigt så tycker jag att hans common sense borde kicka in och få honom att förstå att hon självmant försöker ändra på det här. Hon behöver stöd som jag inte riktigt tycker att hon får.
Jag vill ta upp detta för att jag tycker att det är viktigt. Om du har någon form av relation till någon som har det svårt, försök att hjälpa på en nivå som inte kräver att du blir känslomässigt förstörd. Och om du själv är drabbad av något som detta, våga ta hjälp och prata med de som står dig närmast för jag lovar att dom inte vill något hellre än att få dig att må bra.
Och ålder har egentligen inget med det här att göra, det är lika hemskt oavsett om du är 13, 32 eller 65.
Jag hoppas att det här kanske hjälp någon på något vis, eller gett er någon form av insikt.
Ha det bra,
Kram!