Everybody has a story

Jag föddes en regnig dag i april 1990

Vad ingen visste då var att den där lilla tjejen på lite över två kilo skulle vara tvungen att se mer av livets dystra sidor en vad många andra barn skall behöva göra.

Så långt tillbaka i tiden jag kan minns har jag alltid känt en viss oro i kroppen, en slags rastlöshet som gör det otroligt svårt att koncentrera mig, lyssna på andra och sitta still. Jag har svårt att koppla av och göra klart saker och jag känner mig i stort sett aldrig avkopplad eller att jag har någon vidare sinnesro.

Jag blev tillslut en godhjärtad späd liten skolflicka trotts mobbning och problem hemma men ändå tyckte jag att skolan var rolig, att läsa och plugga var min fristad och inombords lugnade mitt kaos ned sig lite.

på grund av mobbning fick jag byta klass och Matilda som samvetslöst mobbat mig fick byta skola, tragiskt att en liten flicka kan vara kapabel till sån ondska. jag har alltid varit otroligt känslig så detta tog mig hårt.

Mina minnen som liten är otroligt små och osammanhängande, för bara ett par år sedan var mina minnesbilder små fragment av stunder. mitt liv var som ett sönder slaget glas, problemet var att bitarna passade inte ihop och många bitar saknades. under min uppväxt missbrukade pappa mycket vilket i sin tur orsakade oerhört mycket känslor av otrygghet. Mamma kämpade på för att hålla fasaden uppe och skydda vår familj från nyfikna grannar och för att värna om mig. hon ville inte att jag skulle se sanningen, på sätt och vis gjorde hon de väl för det dröjde många år till jag insåg hur det var. om jag inte minns fel så var jag sjutton år, minns själva stunden som det var igår. vi satt i bilen och det var efter ett av pappas självmords försök, jag frågade mamma av vilket skäl han gjorde såhär mot oss, varför ville han inte leva, var det mitt fel. då fick jag reda på verkligheten, min pappa var inte den jag trodde. hur skall jag kunna bli en god människa när jag vuxit upp med en missbrukande och psykiskt sjuk förälder. jag kände mig sviken och lurad av livet, men det konstigaste av allt var att jag hade vetat om detta i många år men av någon anledning var detta för svårt för mig att inse så undermedvetet förnekade jag detta till jag blev tvungen att inse sanningen.

Sådan pappa sådan dotter, det stämmer in precis på oss, skillnaden är att jag gick på heroin och han på alkohol och tabletter. Jag kände liksom direkt att jag hade hittat hem, det var kärlek vid första ögonkastet och opiater i allmänhet och heroin i synnerhet verkligen var min grej! Heroin var som en hand i en handske helt enkelt, och den drogen passade mig fullkomligt perfekt! Jag skulle säga att jag blev fast direkt på heroinet, från det första kornet jag fick i mig upplevde jag det jag hade strävat efter i hela mitt liv och som andra droger visserligen hade gett mig till viss del, men inte alls i närheten så fulländat som heroinet gjorde! Jag blev omedelbart lugn och fokuserad, jag tycktes helt enkelt kunna simma upp till ytan igen, tankarna slutade att snurra och jag kunde sköta min vardag.

livet drev fram i en enda lång dimma och åren gick. vart tog dom vägen? plötsligt efter all denna tid kändes de som jag vaknade upp med ett ryck och panikkänslorna dränkte mig, vad hade jag gjort? vem hade jag blivit? Jag kände inte mig själv längre, jag var så vilse. jag hade tappat bort mig själv gått ifrån mig för länge sedan.

de jag hörde om mig själv de var från andra men att lyssna var aldrig min starka sida. hur hade de sett ut om jag hörde era ord? jag vill inte vara med mer, jag sitter instängd i mig själv.

Du har inte aning om vad detta liv har kostat mig, det jag bär på är så svårt, jag har inte en aning om vad jag håller på med. låt det vara över nu, snälla jag ber dig låt mig släppa allt nu för jag är övertygad att jag inte klarar mer.

För förhoppningsvis var det sista gången någonsin jag eldade under den smutsiga skeden med min gröna tändaren. Små bubblor bildades i vattnet och pulvret löste sig. Den där välbekanta lukten når mig och pulvret hade löst sig med vattnet och bildade en gyllengul vätska. Jag la en liten bomullstuss i lösningen, drog upp lösningen. svetten rann och med en skakig hand och kände efter en bra plats där jag kunde få svar snabbt, min mamma satt utanför toalettdörren och väntade, vi skulle åka in till psyk och jag lades in på avgiftning för första gången.

Jag hoppades, låt detta vara min sista fix.

aldrig har jag känt sådan värme, jag tar ett sista andetag. jag hoppas att det är sant, inget mer du och jag. Jag ser på mig själv och undrar vart är jag på väg, jag ber en bön.