I fredags fyllde världens bästa mamma år, vilket firades med att jag bjöd henne på lunch och senare på kvällen bjöd jag även ut henne på restaurang. Vi började först med varsin Appletini. Till middag valde vi båda fläskfilé, men jag valde pommes frites till; hon potatisgratäng. Jag tog kantarellsås; hon pepparsås. Det var FANTASTISKT gott. Jag ville aldrig att det skulle ta slut på tallriken!
Vi hoppade dock över efterrätt och tog en fika där hemma istället, i lugn och ro framför en film. Vi hade nämligen innan på restaurang kommit och pratat om när vi i början av januari var och såg The Hobbit på bio och att jag hade den på datorn och gärna ville se den igen snart; mamma höll med mig. Så i varsin soffa med en filt om oss hade vi det mysigare än mysigast när vi för en andra gång tog del av Bilbo’s och dvärgarnas äventyr!
Vad gäller min diet undrar ni kanske varför jag valde den maträtt jag gjorde på restaurangen. Det är nämligen så att när jag bestämde mig för att gå ner i vikt så satte jag som mål att jag inte skulle göra som alla dem andra gångerna; det vill säga sluta unna mig. Tidigare har jag lyckats hålla det en kort period och när jag sedan inte klarade det längre så började jag äta ännu mer än tidigare. Det har blivit en jojo-bantning som idag lett till övervikt, så jag har lärt mig av mina misstag och tänker därmed inte göra likadant denna gången.
Jennifer! Du har så jävla rätt i det du skriver om att unna sig / sluta unna sig. För vem ORKAR köra på en relativt strikt diet (öht) om man inte får unna sig emellanåt? Det tror jag ingen orkar göra.
Även fast jag äter ganska strikt LCHF så ger jag mig själv en dag i månaden där det är ok för mig (om jag känner för det!) att äta vanligt godis och chips. Det har inte påverkat min viktminskning alls (jag har i alla fall inte gått upp hittills :))
Jag tycker det är bra att unna sig ibland – bara det inte blir för ofta och ingen vana så att man tillslut faller tillbaks i samma dåliga spår som innan 🙂 Kämpa på tjejen!