Det är det här med att känna sig osäker. Alla minnen, bilder, ord och känslor som har klistrat sig fast. Denna rädsla att stöta på någon som helt oskyldigt kan få mig att må så dåligt. När jag i glada stunder känner att jag kan göra allt, att livet är på min sida och det är vi mot världen.
Jag är svag. Jag är det. Jag förstördes helt en (flera) gånger men kände ändå att denna konstiga känsla var värd att satsa på. Jag trodde. Som vanligt. Jag trodde. Valde att känna och valde igen fel. Och igen och igen. Jag verkar förvänta mig att bli sårad och inte kunna släppa saker och ting. varför? Vad gör man om något så fel känns så rätt?
Det är dessa tankar om min insida, min utsida och min omvärld som är jag. Vilket känns ganska självklart? Det är den där strävan efter perfektion som förstör. Jag hatar att så gärna vilja något när det alltid ligger något i vägen.
Jag önskar att någon kunde få känna mina känslor, tänka mina tankar och uppleva mina upplevelser i en dag för att sedan säga åt mig vad som är bra, dåligt, rätt och fel. För det är så svårt att öppna sig.
skönt att få skriva av sig.