Jag vet inte.

Jag vet inte vad de är som gör så jävla ont, jag vet inte varför jag känner mig bortvald när jag kanske inte borde.
Jag vet faktiskt inte var den dåliga självkänslan kommit ifrån.
Känns som man liksom måste göra succé för att synas / höras.
Jag är ingen vanlig individ, nej de är jag inte, jag är jag!
Jag är inte bara en i mängden, jag strider mot alla motgångar även om jag inte blottar allt på facebook eller säger det till alla över sms..
Jag fattar inte varför alla bara slänger i ansiktet på mig att jag mår så jävla bra för att facebook säger-facebook visar? alltså jag skriver ju de som är positivt för jag inte vill spegla mig med de negativa, utan jag vill ta itu med mina egna problem själv, utan att alla måste veta vad jag gör om dagarna.
Jag tycker facebook är en super bra social och stöttande sida, mår man dåligt då får man uppbackning, mår man bra för man uppbackning genom de tekniska. Absolut! skit bra, men jag är inte den att göra så.
Jag skriver vad jag gjort, jag skriver små citat, jag lägger upp bilder.
Men jag kan inte skriva ut precis allt, för jag har någon slags spärr, EGENTLIGEN skulle jag vilja, de måste jag erkänna, egentligen skulle jag ibland vilja skriva av mig, men suddar lika fort som jag börjat skriva.. Varför vet jag inte!  Men jag vet iallafall att jag tycker de är stark av dem som verkligen vågar visa att livet kanske inte är så perfekt som man tror, och liksom skriver att de är jobbigt, för då vet ju sina nära och kära de (över facebook)..
Men jag har inte kommit till den punkten där jag vågar berätta hela tråkiga sanningen. Den vill jag verbalt berätta med ord för dem som behöver veta om det, det är mer min sak. (för alla behöver inte veta om hur dåligt/bra jag mår)
Så för er som hoppar på mig med så mycket egna påhitt, tänk en gång till.. Jag är som vem som helst, men jag är I N T E bara ”facebook-Johanna”/”Blogg-Johanna”…

Mitt liv består av väldigt mycket kärlek, jag tycker om kärlek, både ge och få, mitt liv består av lycka, då jag uppskattar små ting, som kanske egentligen är en världsligsak – men för mig väldigt stort.  Jag har en helvetes massa kunskap som jag har delat med mig till dem som velat ha dem, men inget jag bara går ut med för att ”skina”, jag har mycket jävlarenama, och mycket positiva saker i mitt liv.
Men sen som många andra så är inte livet en dans på rosor, men jag dansar ändå. Det är mitt sätt att hantera de hela.

Tack för detta ”egoistiska” inlägg, hoppas de hjälper någon att kliva ur sin översittarroll.
Våga inse att andra kan ha de svårt, och inte bara du själv. Våga hjälpa, våga känna med någon annan, snälla..
Peace