Jag hör ibland folk säga ”det är ingen idé”. Vad tjänar det till att drömma stort? Det kommer ändå aldrig bli verklighet. Håll dig till verkligheten, lilla vän. Dra ner markisen, ställ in stolarna. Ner med ridån. Du är bara en enda liten löpare som inte har en chans. Varför ödsla tid ens? Gå bara in i en bokhandel och se hur många böcker det finns. Alla dessa färgglada bokryggar, alla dessa miljarder bokstäver som tillsammans bildar berättelser förhoppningsfulla individer hoppas slå hela världen med häpnad genom. Vem är du som tror att du har nåt att tillföra i gänget?
Sant är att man kan bli ganska nedstämd om man till exempel besöker bokmässan (som snart står för dörren, nerräkningen har redan börjat för alla oss som ska dit). Oändliga gångar proppfulla med böcker, tidskrifter, magasin, broschyrer, pamfletter. Ord, ord, ord. Skrönor och sanningar, släktminnen och fantasier. Varenda ett har plitats ner av någon hårt arbetande individ som svettats bakom en datorskärm eller vid ett vitt papper. Så småningom har orden fastnat i tryck och flugit sin kos över världen. Eller, nåväl, lyckats med nöd och näppe ta sig över en tröskel någonstans. I sämsta fall blivit lästa av ens mamma (vilket inte är fy skam, ska jag säga! Om mamma orkar kanske hennes vänner också gör det.)
Och ändå. Ändå vill jag säga – var rädd om din dröm! Jag är inte den som vill ta den ifrån dig. Tvärtom. Jag vill uppmuntra dig och peppa dig. Din dröm fyller dig med lycka och förväntan, den ger dig mod och styrka. I din dröm ser du en bok som bär ditt namn, ord som du lyckats sammanfoga så att de tillsammans bildar den berättelse du fyllt sidorna med. Så länge du bär drömmen i dig, är du på väg mot något. Ditt mål hägrar därframme. Det du drömmer om kan bli verklighet. Överge aldrig visionen, målbilden.
Jag är oerhört imponerad av alla de författare jag följt genom åren. Som började som hoppfulla individer, okända och orutinerade. Som kämpat mot svårigheter och verklighetens krassa närvaro. Som skrivit på obekväma tider, som tvingats varva drömmen med sånt som måste göras. Men som efter åratal av träget arbete till slut nått fram. Som fått sitt manus antaget. Ni vet vilka ni är. Så jäkla bra jobbat! Kan de, kan du. Det är inte omöjligt. Drömmen måste inte förbli just en dröm.
När jag var liten sa mina föräldrar många bra saker till mig. Jag har burit med mig dem genom livet. En av de där sakerna jag fick med mig var att mina möjligheter var lika stora som alla andras. Att vara människa är att ha val. Att kunna arbeta för det man tror på. En viktig ingrediens i det är just drömmen. Drömmen om att kunna göra det man älskar, det man vill. Ingen säger att det är enkelt, ingen säger att det inte kostar. Jag har suttit och skrivit trots att ögonen gått i kors av trötthet, trots skrikande bebisar, trots massa trassel i privatlivet. Jag har skrivit dygnets alla timmar. Ibland velat ge upp. Ibland känt mig värdelös (ganska ofta). Men sen tänkt, lite till. Bara några rader. Jag kör på. Vem sätter upp ett glastak? Vem stänger dörren för mig? Bara jag själv. Och det är också min uppgift att se till att försöka nå över de där trädtopparna. Att se till att fånga drömmen. Om så bara en liten del av den.
Älskar denna bild på papa (Hemingway). Även en av mina favvoförfattare!
Så vad som än händer: Sluta aldrig drömma. Skriv, kämpa. Ge inte upp. Det kan tyckas tröstlöst och hopplöst ibland, men vad är vi utan våra drömmar? Kanske är de många gånger ett självändamål. Men det är vackert så. Och utan dem tror jag inte vi kommer hälften så långt som vi faktiskt gör.