Att ta steget

Här ett mejl med frågor om skrivande och bokutgivning:

Hej Katerina!

Jag har länge haft en dröm och en förhoppning om att skriva och ge ut en bok i framtiden. Jag har jobbat på ett material under en längre tid och driver en blogg där jag samlar många av mina texter. Nu står jag i ett läge att jag vill göra min dröm till verklighet och jag känner mig redo att berätta min historia och publicera min sanning. Jag har varit i kontakt med flera författare och därigenom fått ett mail av deras förläggare som bett mig skicka en synopsis på min bok och även en presentation av mig själv.

Jag står alltså i ett läge där jag känner att jag behöver någon typ av  professionell hjälp för att komma vidare, helst i form av att författa skönlitterärt, men även hur man skriver korrekt formalia osv. Det jag nu undrar är hur jag ska skriva min synopsis, hur man bygger upp den och om det går att göra utan att hela boken är färdig? Jag har många tankar och funderingar på vad jag vill berätta om men som jag inte fått ner i skrift ännu.

Skulle du kunna hjälpa mig på något sätt tror du? Tack på förhand

SVAR:

Hej fina du! (Utelämnar ditt namn).

Det spelar egentligen ingen roll hur du utformar ett synopsis eller brev till förläggare, det kvittar med ”formalia” etc. Det enda som är viktigt är din berättelse! Ditt manus. Formalia runt om kan vara aldrig så flott, om berättelsen inte berör så kvittar alla tjusigt utformade följebrev. Och å andra sidan, en riktigt bra story kan lika gärna vara skriven för hand pådasspapper – har de orden kraft så kommer de att hitta vägen ut i världen, förstår du vad jag menar? Klart det kan hjälpa att du skickar ett fräscht litet mejl och att manuset är prydligt och rättstavat, men alla böcker kräver ändå en redaktör innan utgivning och behöver städas upp, så det kvittar faktiskt. Sätt inte upp onödiga hinder för dig!

Tänk så här: Jag vill berätta min historia. Om sånt som gjort ont eller gjort mig förbannad eller glatt mig eller föärändrat mitt liv. Se framför dig att du sitter med din bästa vän. Att du berättar naket och utan censur. Inför ett sånt samtal behöver du inget synopsis eller manus. Låt det bara komma. Tankarna. Känslorna. Insikterna. Ångesten. Lyckan.

Gråter du när du skriver? Bra, då kommer dina läsare gråta, de med. Blir du förbannad så att du vill sparka in datorskärmen? Way to go, det innebär att dina läsare kommer bli rasande de också. Skrattar du? Då är din story rolig. Eller kanske drar du på munnen då och då i en bittersarkastisk grimas. Japp, det är en spegel, så gör din bästa vän med, han eller hon mimar med dig. Och förläggaren känner detsamma. Lita på din story! Kör bara på. Snegla inte åt sidorna, där finn ingen att luta sig mot.

Men vill du låta andra läsa, välj några stycken. Säger alla samma sak – då har de en poäng. Ett exempel: 3 personer läser ett manus och samtliga snubblar över kapitel 14 där huvudkaraktären tar en simtur i havet. Om 3 personer oberoende av varandra säger SAMMA sak, då finns det en anledning att revidera. För flera av varandra oberoende innebär att dina läsare kommer tycka detsamma. Detta är en erfarenhet jag gjort – att det finns anledning att lyssna på viss typ av kritik/åsikter i ett skapande stadium av skrivprocessen.

Synopsis är oviktigt hur du bygger upp, den är ett verktyg för dig själv, men ett råd jag kan ge dig, är att det manus du slutligen låter en förläggare läsa, är så FULLSTÄNDIGT som möjligt. För det är som med ett första intryck (som tar mellan 7 sekunder och 1 minut att etablera) – din förläggare ska inte få chansen till ett tvivel. Du måste vara smashing. Förstår du? Världen är full av ”jamen det ska bli lite annorlunda SEN” och ”jo, men jag tänkte att jag ska skriva annorlunda när” – men då kan det vara försent. Tyvärr. Jag är hård nu och jag vill inte vara avskräckande, men jag skulle också göra dig en björntjänst om jag ljög och sa att du alltid får en ny chans. För livet ser inte ut så och förläggare dränks i manus. De dränks i halvfärdiga, ofullständiga, oändliga, ostrukturerade, obegripliga skrifter. Men också i lysande, briljanta, genialiska, supercoola manus! (Min förläggare sa att det värsta numera var att flera av de manus de tackat nej till faktiskt var riktigt jävla skitbra och ändå fick NEJ). Så ett NEJ är inte UNDERKÄNT till ditt arbete – det kan också vara reality check. men då är den goda nyheten att det finns många nya förlag som kan vara potentiella utgivare.

Nu ska jag pausa detta inlägg. Hoppas du fått svar på lite av dina frågor. Vet att du kanske ville ha konkret anvisning om hur du skriver synopsiset, men tro mig, det enda du behöver göra är att skriva ner för dig själv vad det är du vill berätta. Kanske en grov skiss över kapitel, för dig själv – en början, ett mitt och ett slut. Kram och lycka till!