Upploppet… #skrivjuli går mot sitt slut

Hej från Los Angeles. Stan där många har drömmar och där många drömmar gått i kras. Såg en jättesnygg men superrisig ung kille som gick och letade efter mat i soptunnan på bensinmacken intill Hollywood boulevard. Gav några dollar till en ung kille som stod med skylten ”hemlös veteran” vid infarten till freewayen mot Sherman Oaks, alltså vid sidan av motorvägen. Gubben vid Coffee Bean på Sunset tiggde cigg men vi röker inte så han fick inga. LA är fyllt av klyschor, anorektiska tjugoåringar med skyhöga klackar och små ulliga bollar till hundar som tror de är hälsosamma där de sippar sin rödbetsjuice på Urth Café, gubbar med solbrända armar där guldklockorna åker fram o tillbaka på Cecconis, välpolerade svarta sportbilar på valetparkeringen vid Chateau Marmont. Och så galna tanten med sin kundvagn nere på Wilshire, ser ut att ha gått vilse bland glasbyggnaderna. Vart ska du, tant lilla? Hur hamnade du här?

Skrivjuli sjunger på sista versen och över går snart i augusti. Hur har det gått? Har du fått något skrivet? Har du lagt rad till rad och sett en text växa fra? Eller har du vänt och vridit på orden, missnöjd över att de inte lyder dig? Kanske har du en story i huvudet och vet exakt hur du vill att den ska vara, men sedan är det som en mur mellan dig och berättelsen, att fästa bokstäverna på dokumentet. Flödet infinner sig inte. Du blir irriterad och frustrerad och hittar på en massa annat att pyssla med. Skrivkrampen rider dig.

Här följer vanliga känslor en författare har att brottas med, varav alla kan vara hämmande för kreativiteten:

1.Jag är värdelös och det är min text med. Vågar nästan påstå att det är den vanligaste reaktionen man kan uppleva inför sin egen text. Man läser det man skrivit och fattar inte hur gränslöst uselt det är. Ibland skäms man. Hur kan jag skriva så patetiskt illa? Meningarna känns tillgjorda och alltihop är djupt ologiskt. Klichéerna staplas och man fattar inte vad texten betyder. Man tänker att man lika gärna kan gå och dränka sig eftersom man ändå inte kan leva med sig själv om denna smörja mot all förmodan skulle läsas av någon.

Tröst: Du är förmodligen en av de bättre skribenterna för det är sällan en riktigt kass skribent har självinsikt. Dock gör du samma misstag som många andra människor, nämligen är överdrivet kritisk mot dig själv. Innan du bränner upp ditt arbete, låt det vila. Läs sedan igen med nyktra och krassa glasögon.

2. Jag är bäst och min text är ett under av genialitet, varför har jag inte redan fått Nobelpriset? Också detta är, märkligt nog, en reaktion man kan uppleva inför sin egen text. Man kan pysa av illa dold stolthet över den läckra formuleringen och den fantastiska dramaturgin och karaktärsbeskrivningarna och för att inte glömma själva intrigen! Så makalöst. Hur kommer det sig att ingen ännu publicerat detta storverk? Alternativt: Förlagen kommer slåss om detta guldkorn så fort du får iväg manuset. (Hollywood och feta filmkontrakt hägrar redan i fjärran och du funderar över vem som ska spela huvudrollen, Robert Pattinson är visst ledig.)

 Realitycheck: Du kan vara övertrött. Men det kan vara så att du är nästa Haruki Murakami. Du kan vara en av de bättre skribenterna för det är sällan en riktigt kass skribent orkar tänka så stort. Dock gör du samma misstag som många andra människor, nämligen är lite väl generös mot dig själv. Innan du ringer upp tidningarna och hävdar att du är nya Selma Lagerlöf, låt texten vila. Läs sedan igen med nyktra och krassa glasögon.

3. Känslan av att pendla mellan totalt mörker och total megalomani. En författare som arbetar med en text kan bete sig smått bipolärt. Ena dagen vara nere i djupaste depression, övertygad om att vara en total nolla, för att nästa dag känna sig bäst, mest begåvad och underbar i största allmänhet. När man är på författarskapets riktiga berg- o dalbana kan de här känslorna växla nästan minut för minut, i takt med att besattheten och fixeringen vid den egna texten ökar (vilket den gör, ju mer man grottar ner sig i sitt manus). Alltså kan man falla i gråt för att sekunder senare skratta ikapp med hela världen. För omgivningen/anhöriga kan detta känslotillstånd te sig som ytterst påfrestande. Det är därför författare åker iväg på s k ”skrivarresor”.

 Pepp: Det schizofrena tillståndet är en vanlig reaktion på det själsligt utmattande skrivarbetet. Var inte rädd. Det kommer inte alltid vara såhär. Men det är ett tillstånd som följer en författare genom livet, i synnerhet om man får sina böcker publicerade. En hyllning av ens bok kan göra en lycklig i fem minuter. En sämre recension kan sänka en för månader framöver. Det är inte de lysande recensionerna i den rikstäckande dagstidningen man minns – det är de tre halvnegativa kommentarerna i någon marginal i svinodlarnas facktidning.

1. Att fyllas av ilska, frustration, hat och självförakt. Rätt vad det är fylld man av förvirring. Va i helvete håller jag på med? Sitter här och skriver medan alla andra är och badar/solar/festar etc? Texten tycks hånle mot en och man förtvivlar. Detta kommer aldrig någonsin leda till något färdigt/lyckat.

Tänk så här: Storverk har aldrig uträttats med en axelryckning. Den största dagen är en dag av törst! (Den mätta dagen, fattade redan Karin Boye, var en dag då man hade ångest över att man ätit för mycket och att man dessutom blev slö och däst på kuppen.) Att du är så pass enträgen med ditt skrivande är BRA! Fortsätt bara. Ge inte upp. Du kommer att klara det. Att du blir förbannad visar bara att du kämpar. Det är en vanlig reaktion, mänsklig den också, ditt psyke prövas, för det är mänskligt att vilja ge upp. Men det måste du inte. Bjud bara in irritationen så går den sin väg snart.

Är du för störd/stressad/uttråkad/ tokig: BRYT. Ta en paus. Jag brukar kolla dvd-serier, det får ofta igång skrivandet igen (konstigt nog).

Det är vanligt att känna lite allt möjligt när man kämpar med sitt manus. Man kan både gråta och vilja sparka sönder en stol. Ibland vill man äta choklad och pommes frites. Man vill ha kaffe och cigg och sprit och kanske nåt mer som är förbjudet. Man vill sätta sig i en bil och köra utmed ett stup. Man kan bli grälsjuk eller kåt eller aptrött. Ensam känner man sig ofta. Ensam, hopplös och med träsmak i röven. Men skriv bara på. Det måste inte vara perfekt.

För vet du: Du kan alltid gå tillbaka och skriva om SEN.

Puss.