Vissa dagar är svåra att kicka igång. Sängen är skön och kroppen är tung och hur kan jag ha träningsvärk fast jag bara läst en bok igår, typ? Fick jag träningsvärk av att hålla upp boken med högerarmen? Uppenbarligen. Åh, en sån skröplig varelse jag måste vara. Jag som är en stålkvinna annars.
Hursom. Mitt recept mot komatösa dagar är att tvätta håret och dra på sig smink som om du skulle på fest. Puder, rouge, ögonskugga, the works. En komatös dag förvärras av att ditt anlete skriar likt Munchs ångesttavlor och håret ligger klibbigt på skallen. Din ångestkänsla tjocknar på ytterligare när kläderna hänger slafsigt och du knappt bytt trosor. Om du däremot fejkar välbefinnande, kan det hända att välbefinnandet hittar dig. Jag tog en klänning som aldrig använts. Den sparades för regniga rövhåledagar som denna.
Ett vackert lik är snyggare än ett fult, va. Vad säger du om känslan i mina ögon? Speglar de min själ, eller är de bara blanka och välmejkade? Jag vet inte. Ögonen är själens spegel, säger klyschan, men när man ser in i sina ögon är det sällan man ser sanningen.
Jag är en gammal alkisfru. Vi alkisfruar vinner lätt en Oscar i konsten att fejka allt möjligt. Vi vet exakt hur man klär sig i snygga kläder och fixar frissan perfekt, hur man ler med glossy läppar och berättar vackra sagor för sin omvärld. Som anhörigfru är jag duktig på att förställa mig. Mina ögon är låsta, de avslöjar mig aldrig. Så du vet faktiskt inte vad som döljer sig därbakom.
Kontentan? Döm aldrig en människa av hennes yta. Hon må vara ganska risig och se ut som sju svåra år men kanske är det just denna som mår toppen. Nu vill jag inte säga att jag i min prickiga klänning mår skit, men vi låter det vara öppet. Vissa dagar är komatösa torsdagar i oktobermånads ingenmansland.
Och kartan har gått förlorad.
Oavsett, du har soul baby.
vacker bild!