Månadsvis arkiv: november 2013

Breakup-tour tur & retur


20 år av kärlek.

Livskamrater.

Kyssar, fester, dans, sena nätter.

Graviditeter, förlossningar, välling.

Vi pratade om det igår.

”Kommer du ihåg när man stapplade upp klockan fyra på morgonen och ställde en flaska i micron och den kokade över, kommer du ihåg paniken när man insåg att man måste torka upp klägget?”

”Mmmm.”

Jo, man minns. Vattkoppor och kräksjukor och borttappade nappar och så kärlek och tårar och sprit och bråk och hat och hot och mer kärlek och alltid den här passionen, den förbaskade passionen. Varenda gathörn bär ditt namn i staden, i alla städer vi besökt, flygplatser vi farit genom. Alla gånger jag hållt din hand när turbulensen skakat planet.

”Kommer du ihåg det där hotellet som vi låg halvt medvetslösa på med tre blöjbarn och iskallt i vattnet, hur trötta vi var och hur mycket vi ändå älskade varandra?”

* Mmmm.”

 

Det är som ett mjölkpaket med bäst-före-datum.

Rätt vad det är surnar mjölken och den blir inte drickbar hur man än gör.

Skakar den, spär ut den med vatten, ber till gud att mirakel ska ske.

Och så alltid den där passionen, den förbaskade passionen.

Inte en dag utan tvära kast mellan kärlek och förtvivlan.

Het som lava, stark som jalapeno, förvirrande som en labyrint.

I somras åkte vi på en breakup-tour genom halva USA. Åkte hela vägen till Kansas City och gaddade oss, din tatuering sitter där den sitter, Breakup Tour 2013, vi har grundat bra älskling. Du med en tiger, jag med ett timglas. Tiden rinner ut för oss alla och ett svärd i huvet är vad livet förr eller senare ger varenda en. Somliga har dock vett att göra lite mer av de där dagarna vi fått oss tilldelade, lite vildare, lite galnare, lite sjukare, lite roligare. Vi åt tacos i Oklahoma City, gick på 12-stegsmöte i Albuquerque, sov på en soffa i Amarillo, Texas, mötte vindsguden i Seven Sacred Canyons i Sedona, Arizona, brände vidare mot Kalifornien och flög sen till New York för ett flott avslut.

”Kommer du ihåg när du klättrade upp för stupröret mitt i natten när jag inte svarade i telefon för att tala om för mig att du älskade mig, och bara mig, och sen låg vi på golvet i en skitig andrahandslägenhet och gjorde det som folk bara kan drömma om? Kommer du ihåg känslan? Det var den bruden jag blev kär i.”

”Mmmm.”

 

Så jävla fin du är.

Så jävla, jävla fin.

Nu börjar vi om.

 

 

 

12 kommentarer

Jag skriver och skriver…

Just nu sitter jag på fantastiska Beach House café på Barcelonas sköna strand, det är ensamt här och lugnt och de spelar Tina Turner ”Whats love gotta do with it” och det är en bra låt att skriva roman till!

Utsikten ser ut så här (detta foto är från häromdan när solen hade gömt sig):

Det finns en skitbra toa här också (skitbra är väl rätt ord att använda om toa, eller hur?) vilket man uppskattar som dam, när man behöver pudra näsan en smula och inte vill gå på de där bajamajorna som finns på playan. Beach House-toan har marockanskt kakel på golvet och är rymlig för damer, (ganska trång för herrar). Det gillar jag. Att vi damer får ta plats!

Idag har jag också suttit med datorn på stranden, och solat näsan, riktigt varmt i solen trots att det är slutet av november, faktiskt riktigt hett till och med så jag behövde gå in för att inte bränna mig. Denna sköna utsikt från cafébordet mitt i sanden:

Blev sugen på att testa den där ståsurfplattan folk paddlar runt på. Ser härligt ut. Detta:

Paddle-surf! Folk bara glider runt på sina surfplattor och ser coola ut. Verkar hyfsat varmt i vattnet, iaf för en viking.

Men jag har inte tid att paddlesurfa. Jag skriver den sjunde boken om Cecilia Lund och har kommit 3/5, eller ännu längre, och det är som vanligt ett drygt arbete, men det som skiljer folk från att verkligen skriva böcker från dem som drömmer om att skriva böcker är att de som skriver verkligen SKRIVER och inte bara TÄNKER att de ska skriva och att man skriver hela tiden fast man har noll inspiration och tusen procent motstånd och periodvis noll att komma med (som det känns) och att man tragglar sig genom stunder av hopplöshet, som de där svackorna när allt man skriver känns skitdåligt och värdelöst och man jämför sig med andra författare och tänker att alla andra är miljarders gånger mer begåvade och varför finns jag överhuvudtaget? Och sånt. Men sen fortsätter man, man tänker att kanske måste jag radera skiten sen, men jag fortsätter, det är som ett maraton, man kanske saktar ner och man har skavsår i hjärnan men målsnöret finns där framme, om man så ska krypa i mål på sönderskrubbade armbågar så GÖR MAN FUCKING DET.

Och det blir en bok.

Ännu en roman.

Här är jag på väg genom Born, till solen.

Och så möter man en hund som ser jättesnäll ut, och som är fullt påklädd i en rar tröja. Det är kul med Barcelonas hundar, det är inte ens kallt, men nog har de kläder på sig de flesta av dem. INte gathundarna förstås, men alla älsklingar som nån äger. Denna satt o filosoferade lite snällt och lät sig fotograferas, han deppade över sin torra biff som inte var nån god lunch.

Sen tog jag en bild till, det är det där blå jag saknar så mycket när det är november i Sverige, det starka blå som finns där även om det inte är så jättevarmt. Det blå, solen och palmerna som finns här året om.

Imorgon åker jag hem med 100 skrivna sidor i mitt bagage.

Idag firar jag min namnsdag, St Caterina, Katarina-dagen.

Det blir massage, middag och mys med bästa S, min lilla Barcelona-fru. Jag kommer sakna alltihop.

2 kommentarer

Crushed diamonds

Får bensin av denna organiska choklad (som du i Stockholm bl a kan köpa hos Gryningen på Folkungagatan.) Även här.

0 kommentarer

Landat i Barcelona

Morgonflyg från Stockholm, 06.45, riktigt billigt med Norwegian faktiskt, och så lämnar man svenska pissnovember med sitt sura småspiksregn och landar i Barcelona 10.20, som hittat! Sen är det bara att ta buss eller taxi till Plaza del Cataluyna för vidare utflykt till lägenheten där jag får bo en vecka med bästa S. Området heter Born och är Barcelonas svar på Söder/Gamla Stan, lagom med tvätt som hänger ut från fönster, ungar som springer runt och skriker och bara ett stenkast från Ramblan. Promenadavstånd till havet är det också.

Hann skriva ett halvt kapitel i dag (fortfarande skrivarmånad! hur går det för er?) och äta en lång spansk lunch med min sköna agent Carina på Brandt New Agency, det blev både cava, chokladkaka samt burrata, den fantastiska mozzarellan som inte riktigt finns i Sverige (inte den med tryffel i alla fall, har bara smakat sån i Paris) och tonfisk OCH lax (ja, tapas) och massa skönt prat om skrivande och böcker. Sen tog Carina lite bilder på mig i eftermiddagsljuset.

Det var 18 grader och sol och t-shirtväder idag!

124 kommentarer

438 dagar

Förra veckan på Bokens Afton i Ludvika mötte jag Johan Persson och Martin Schibbye, som nyligen släppte sin gedigna bok 438 dagar, om tiden som poiltiska fångar i det fruktade etiopiska Kalityfängelset och om hela historien hur de hamnade där och hur de slutligen blev fria. Jag fick boken signerad och satte tänderna i den ganska omgående, älskar berättelser ur verkligheten och skicklig journalistik. Johans och Martins bok är spännande fast man vet hur den slutar (happy end), en riktig bladvändare. Man känner smutsen, förtvivlan, rädslan, man möter medfångar och rebeller och får ett styckte nutidshistoria om ett våldtaget folk på köpet. Men det finns även andra dimensioner i boken, en aspekt som inte lyfts någonstans är att detta långa reportage faktiskt också är en skildring av den moderna mannen, han som inte är rädd för att visa känslor, i detta fall Martin som skriver om sin kärlek till sin fru Linnea på ett sätt som sällan ryms i ett reportage signerat man. Det är hoppfullt att läsa, att den yngre generationens män vågar visa sig små, sårbara, längtande, skriver med en nästan ”kvinnlig” touch (skildringar som förr reserverats för kvinnor och som skrevs enbart av kvinnor). Men spännande är även porträttet av Johan, som växer fram mellan boksidorna, en argisnt ung man som jag kan känna igen mig i, ilskan och hopplösheten och att han är för vild för sitt eget bästa (jag misstänker att det där humörläget hade jag själv hamnat i vid liknande omständiheter, frågan är bara hur en kvinna med den aggressiviteten hade tagits emot, förmodligen satts i tvångströja i isoleringscell).

Nåväl, läs boken! 10 kronor för varje såld bok går dessutom till Kalityfonden som kommer att ge ekonomiskt stöd till reportrar och fotografer över hela världen som fängslas, förföljs, tvingas i exil eller på annat sätt råkar illa ut på grund av sin yrkesutövning.

 

0 kommentarer

November, nationell skrivarmånad – också här i bloggen!

Du kanske känner till NaNoWriMo, National Novel Writing Month. Lite mer kan du läsa här i Författartips-bloggen.

Amerikansk uppfinning, javisst, men finns även regioner i Sverige, och fenomenet sprider sig allt mer. Även bra för oss som är författare, eftersom november på detta sätt blir en månad då vårt skrivande kan få en extra skjuts.

Under november månad är alltså målsättningen att skriva 50.000 ord – ca 300.000 tecken. En kortroman om ca 120 boksidor. Mina romaner brukar vara på runt 600.000 tecken, så november skulle kunna ge mig en romanhalva om jag håller måttet. Nu har jag redan skrivit en del på min kommande bok, så dessa 300.000 skulle nästan vara att avsluta del 7 i serien om Cecilia Lund.

Jag tycker det är bra pepp.

Skönt tåg att haka på.

Lite trevlig känsla att veta att det sitter människor runtom i världen och knattrar på sina datorer, i hopp om att lyckas få ur sig femtiotusen ord.

Över 250.000 deltagare finns det i den nationella skrivarmånaden.

Tänk, äntligen är man lite mindre ensam som författare, äntligen känner man sig som en del av en massrörelse…

Nu kör vi!

Hörni lite gladare miner tack! Ni deltar i den nationella skrivarmånaden, för böfvelen. Ett litet leende är väl det minsta man kan begära, kanske just du blir en Nobelprisvinnare.

28 kommentarer