Sov gott, Charlotte (lite om kändisar och myter och helvetet på jorden i lyxförpackning)

Den nyazeeländska tevestjärnan och fd modellen Charlotte Dawson, 47, har tagit sitt liv (om man får tro polisen i Sydney). Charlotte hittades i sin lyxiga våning med havsutsikt av mäklaren som inte fått tag på henne, eftersom våningen – som Charlotte enligt källor kämpade för att ha råd att betala hyra för – skulle säljas (på exekutiv auktion, Charlotte skulle alltså vräkas).

Det är så många hjärtskärande detaljer i Charlottes eländiga förflutna som jag inte ens vet vilka jag ska börja med. Aborten 2012 som Charlotte gjorde bara för att en förlossning inte skulle stå i vägen för hennes makes idrottskarriär? (Viktig tävling samma dag som barnet var beräknat). Mobbingen på nätet och troll på Twitter som hånade henne? Makens otrohet (påkommen ha sex med kvinna på offentlig toalett samtidigt som han snortade kokain)? Depressionerna, demonerna, att Charlotte efter sitt giftermål fick allt färre jobb, att hon inte lyftes på samma sätt som kollegorna i Top Model-programmet hon medverkade i? Fanns det mer under ytan?

Det är Ytliga I-lands-problem, kanske du tänker. Väx upp, börja jobba på ett härbärge, sluta plastikoperera nunan och get real, människa!

Men Charlottes öde får mig att ändå vilja lyfta det som är många kändisars verklighet. För, även om du tror att de är förskonade från nageltrång, obetalda räkningar och förstoppning, så kan jag avslöja att det är de inte. Lika lite som de slipper hjärtesorg och ångest. Men den lilla skillnaden att där den anonyma Svensson kan sörja ifred, är kändisens känsloliv exponerat och till för alla hyenor att gotta sig i. Och kändisen har ingenstans att fly. Tvärtom, skadeglädjen kan till och med vara stor hos allmänheten. ”Skyll dig själv din rika kossa” tänker många utan att för en sekund förstå hur den här MÄNNISKAN ( ja jag skriver med versaler för att du ska fatta att det inte är nån plastdocka det handlar om) faktiskt mår.

Visst kan det vara skönt och enkelt att vara kändis – i medvind. Livet tycks fyllt av gratisresor, gulliga fans och fördelar en masse. Framgång, strålglans och Diorväskor. Men när rampljuset släcks är verkligheten sällan så photoshoppad som den ser ut.

Charlottes mörker tog till slut livet av henne. Hon orkade inte mer.

Och jag kan verkligen relatera. Inte för att jag varit lika långt nere i svärtan som Charlotte, men samtidigt har jag också känt av hårda vindar. Förtal, skvaller och viskningar bakom ryggen. Gamla vänner som inte vill ha kontakt för att de är ”rädda” för en för att man varit med i teve och är ”offentlig”. Man har överträtt gränsen från vanligheten till en sfär där man för alltid är något annat, en person vars ansikte och namn är något som vem som helst har rätt att ha åsikter om. Någon som man kan skriva skit om i mindre nogräknade forum. Någon man kan skratta åt och håna, förlöjliga och ironiera över. Rynkor, övervikt, misslyckade äktenskap, skulder, missbruksproblem, allt kan komma upp till ytan, och där en vanlig människa bara har sig själv att stå till svars för, och möjligen sin familj och några vänner, där måste kändisen tvätta byken inför en hel värld. Man är mat åt hyenorna.

Bara en sån sak som skilsmässa. Jag kan säga så här, att är du en offentlig person så är det skitjobbigt att lämna in de där papprena, därför att skvallerpressen står som hungriga gamar och bara väntar på att få en godbit slängd i sin glupska käft. De bevakar tingsrätten och när minsta kända namn droppar in blir det direkt eko. ”Därför skiljer sig Katerina Janouchs man från henne” – ja, va i helvete ved ni om det, asgamar? Men de ”vet” och de gör rubriker som om ingen morgondags fanns. Och förutom sin egen kärlekskris och familjetrubbel, måste man även förhålla sig till det offentliga. Som om det vore kändispressens jävla rättighet att gotta sig i folks privata. Att de gör det är ett faktum, men har gemene man nånsin tänkt på hur det verkligen KÄNNS?

 

Jag ska säga att en kändis – även om jag är långt ifrån en Madonna eller ens en Carola – är precis lika mycket människa som vem som helst du möter på gatan, men kanske ännu känsligare, för allt du gör kan du få skit för, och är du ledsen och hjärtekrossad och osäker och har ångest, så blir du ännu mer sparkad på, det blir ännu fetare rubriker. Det är okej att mobba dig och garva åt dig och håna dig, du ska bara acceptera och tolerera och finna dig, du är ju KÄNDIS och därmed ska du bara hålla käft. Du har förverkat din rätt att vara en vanlig person, du syns ju i tidningen, har teveprogram och hur många millar som helst på banken! Därmed är också ditt psyke av stål och vad än nån säger så kan du le ett colgateleende och glittra vidare.

Men nu ska jag berätta. Att synas i tidningen får man sällan betalt för, och även en kändis kan ha ont om pengar. Och en kändis kan bli förälskad i ”fel” person, bara för att kändisen längtar efter kärlek lika mycket som varenda svenne, och sen falla jättehårt när den falska jäveln går ut och snackar skit och kör nån vidrig kiss&tell-intervju. Kändisen oroar sig lika mycket för att inte duga, och för att ens barn ska fara illa, och för att inte få jobb. Kändisen åldras och slängs på soptippen, och det är värre ibland än för svenne därför att svenne kan ta ett städjobb eller vad det nu är men kan Pernilla W eller Lena Ph eller Carola göra det? Nä, exakt.

Kändisar knarkar ensamma på sina hotellrum. Hur kul tror du Philip Seymour Hoffman hade det sina sista dygn i livet? Skammen och känslan av misslyckande. Hur bra mådde Whitney Houston? ”Didn’t we think we had it all”. Jo. Det har så mycket av nånting, som jag vette tusan vad det är värt.

Jag tänker på Charlotte Dawson och hennes ensamhet, och det värsta är att du inte ens kan gnälla när du är kändis för det är inte synd om dig, FÖR DU ÄR JU KÄNDIS – vår tids mesta jävla pajas som ändå alla både avundas och föraktas. Du är ensam dum jävel på toppen av nånting som egentligen inte är värd nånting. Du roar och underhåller och fyller tidningar och teverutor, samtidigt som du ändå har både nageltrång, förtoppning och skulder men med den lilla skillnaden att även dina inåtväxande hårstrån kan plåtas av en papparazzi och bli helsida i People eller US Today.

Du vet aldrig vilka dina riktiga vänner är, till och med dina barn kan vända dig ryggen. Din morsa kan sälja dig. Du gör abort för att din blivande ex-man inte ska missa ett OS-guld.

Du åker till psyket men det kan bli en nyhet det med.

Du gråter ensam.

Du tar ditt liv.

Fan, sov gott Charlotte.

Och nästa gång du garvar åt en kändis och snackar skit och skriver nåt elakt nånstans, anonymt eller under eget namn, tänk på att det är en MÄNNISKA som också läser, känner, blir ledsen, tar åt sig. Hur glad hon än ser ut på en stajlad modebild, hur många millar hon än kan tänkas ha på banken.