Jag skriver och skriver…

Just nu sitter jag på fantastiska Beach House café på Barcelonas sköna strand, det är ensamt här och lugnt och de spelar Tina Turner ”Whats love gotta do with it” och det är en bra låt att skriva roman till!

Utsikten ser ut så här (detta foto är från häromdan när solen hade gömt sig):

Det finns en skitbra toa här också (skitbra är väl rätt ord att använda om toa, eller hur?) vilket man uppskattar som dam, när man behöver pudra näsan en smula och inte vill gå på de där bajamajorna som finns på playan. Beach House-toan har marockanskt kakel på golvet och är rymlig för damer, (ganska trång för herrar). Det gillar jag. Att vi damer får ta plats!

Idag har jag också suttit med datorn på stranden, och solat näsan, riktigt varmt i solen trots att det är slutet av november, faktiskt riktigt hett till och med så jag behövde gå in för att inte bränna mig. Denna sköna utsikt från cafébordet mitt i sanden:

Blev sugen på att testa den där ståsurfplattan folk paddlar runt på. Ser härligt ut. Detta:

Paddle-surf! Folk bara glider runt på sina surfplattor och ser coola ut. Verkar hyfsat varmt i vattnet, iaf för en viking.

Men jag har inte tid att paddlesurfa. Jag skriver den sjunde boken om Cecilia Lund och har kommit 3/5, eller ännu längre, och det är som vanligt ett drygt arbete, men det som skiljer folk från att verkligen skriva böcker från dem som drömmer om att skriva böcker är att de som skriver verkligen SKRIVER och inte bara TÄNKER att de ska skriva och att man skriver hela tiden fast man har noll inspiration och tusen procent motstånd och periodvis noll att komma med (som det känns) och att man tragglar sig genom stunder av hopplöshet, som de där svackorna när allt man skriver känns skitdåligt och värdelöst och man jämför sig med andra författare och tänker att alla andra är miljarders gånger mer begåvade och varför finns jag överhuvudtaget? Och sånt. Men sen fortsätter man, man tänker att kanske måste jag radera skiten sen, men jag fortsätter, det är som ett maraton, man kanske saktar ner och man har skavsår i hjärnan men målsnöret finns där framme, om man så ska krypa i mål på sönderskrubbade armbågar så GÖR MAN FUCKING DET.

Och det blir en bok.

Ännu en roman.

Här är jag på väg genom Born, till solen.

Och så möter man en hund som ser jättesnäll ut, och som är fullt påklädd i en rar tröja. Det är kul med Barcelonas hundar, det är inte ens kallt, men nog har de kläder på sig de flesta av dem. INte gathundarna förstås, men alla älsklingar som nån äger. Denna satt o filosoferade lite snällt och lät sig fotograferas, han deppade över sin torra biff som inte var nån god lunch.

Sen tog jag en bild till, det är det där blå jag saknar så mycket när det är november i Sverige, det starka blå som finns där även om det inte är så jättevarmt. Det blå, solen och palmerna som finns här året om.

Imorgon åker jag hem med 100 skrivna sidor i mitt bagage.

Idag firar jag min namnsdag, St Caterina, Katarina-dagen.

Det blir massage, middag och mys med bästa S, min lilla Barcelona-fru. Jag kommer sakna alltihop.