Hej från Amarillo, Texas! Vinden blåser varm, kackerlackorna är många och feta, det mindre rika området är verkligen – inte så välmående. Doften av barbecue och rök ligger tung över Paramount boulevard och ingen går till fots. Vägarna är breda och bilarna kraftfulla men Pappa Joe’s har stängt och det blåser damm i tegelgränderna. Bra läge att tänka tillbaka på skrivandet.
Jag tror inte alltid att man är mogen att bli författare som för ung. Jag vågade inte. Ville debutera före 30 och så blev det, 1993 med ”Våta spår”, men det var mer en one-hit-wonder, förlaget W&W tackade nej till roman nummer 2 med motiveringen att det inte var en tillräckligt bra ”andra bok” när man skulle bygga mitt författarskap…. Det i sin tur resulterade i att jag inte skrev fler romaner på 10 år. Så känsligt kan ett författarhjärta vara.
Sen kom det fler ungar och en karl som knarkade och söp och tja, i missbruk skrivs inte så mycket böcker, inte om man är gravid o ammande och föder 3 kids på 3,5 år. Så jag pausade romanskrivandet. Nej, man måste inte sitta i ett sterilt rum och glo utan man kan ha rörigt omkring sig, men mitt röriga vart för mycket. Jag skrev spalter och artiklar och försörjde oss fint, men har också delvis blackout från 90-talet. Författardrömmen var skjuten på framtiden, ”tills 40”.
Det blev ”Anhörig” som jag satte igång och skrev, och varför gjorde jag det? Jo, för att jag i förbifarten hade nämnt att jag ville skriva en roman för en förlagsredaktör, men hon snörpte bara på munnen och sa föraktfullt ”håll dig till fackböcker du, det är så hård konkurrens i den skönlitterära sektorn så det är ingen idé”. WTF? Man ska aldrig lyssna på den typen av olyckskorpar! Men jag skickar henne alltid tack, för hade hon inte sagt de orden hade jag inte behövt bli så rasande att jag rusade hem och öppnade ett tomt word-dokument och skrev ANHÖRIG med feta bokstäver och sen bara skrev jag, dag o natt, så jävla arg så jag tuggade fradga. ”Håll digtill fackböcker du” ringde i mina öron och varje gång jag såg mänskans ansikte framför mig fylldes jag av vitglödgt raseri och skrev ännu ett kapitel, och ännu ett, fyllde det där jävla dokumentet med tårar och ångest och ilska och kärlek och alkoholism och familjeliv och power, hela mitt liv bara spilldes ut i form av bokstäver, jag tänkte inte så mycket. Bara skrev. Utan synopsis, utan egentlig styrning, utan många vettiga tankar i huvet. Jag grät en del, fick ont i hjärtat, blev rasande igen o igen o igen, inte bara på henne utan också på min satans narkoman/alkis och hur mitt liv sett ut, blev förbannad på medberoendet, blev förbannad på min svaghet och lidandet och samtidigt förundrad över hur allt hade utvecklat sig… karln var ju nykter sen 3 år. Nåväl. Skrev klart och en av de första som fick läsa var en bekant med alkoholproblem, som dagen efter kom tillbaka och sa att han läst hela natten och att hans tjej slitit manuset från honom och att även hon läst det, och att det var så SATANS JÄVLA bra och att de båda fått andnöd… åh. Och sen gick manuset iväg till Piratförlaget och Ann-Marie Skarp sa direkt att detta ska det ge ut och sen läste journalister och mejlen började gå varm och där satt jag och tänkte att vad i hela fridens namn vill folk läsa om en liten alkisfru för? Egentligen? Det var mitt hjärta, mitt öde, mitt liv, men att det skulle ha nåt allmänintresse trodde jag innerst inne inte, helt ärligt. Jag hade bara satt mig ner och skrivit, det första som kom in i mitt huvud, och det var min egen story, based on the plain truth, fast med en tvist. (Folk tror fortfarande att jag har en syrra, utifrån den boken, fast det har jag inte, jag fantiserade ihop henne för att jag tyckte så synd om huvudkaraktären, alkisfrun i Anhörig, tyckte att hennes liv var outhärdligt om hon inte fick en syster. Ja, mitt liv VAR outhärdligt och fortfarande tycker jag att det är outhärdligt att inte ha en biologisk syster – fast numera har jag flera kvinnor i mitt liv som är som systrar, och det hade jag även då, en mycket god väninnan som fick agera som stöd både under missbruk och även senare, kommer alltid älska henne för det hon gjorde för mig och hon fick stå som förebild för ”systern” i romanen.)
Shit. Länge sen jag skrev om detta!
Nu tar jag en paus.
Alla känslorna kommer och det är dags att dra vidare, mot New Mexico.
Only four states prohibit wage garnishment for most debts according to the National Consumer Law Center in lenders can seize up to onequarter of borrowers paychecks. [url=http://money-loan-today.com]instant payday loans[/url] All collections efforts on past due accounts are conducted in a professional fair and lawful manner in accordance with applicable state and federal laws.
Anhörig, rekommenderas varmt. Speciellt till dem som ”varit med” i allt, men främst till de som sitter på pottkanten och väntar på en uppenbarelse, den här boken är vad de behöver.