Hej från Albuquerque, New Mexico. Mitt bland vidderna och de rödjordade bergen, under den oändliga himlen (ja, himlen är verkligen extra oändlig i NM) ligger denna charmiga stad med ett fantastiskt universitetsområde längs med Central Avenue, ett litet mini-San Francisco (bättre än Berkeley) eller Melrose om du så vill, med vegankaféer, antikviteter, tattooparlors, kläder, restauranger klubbar och ayurvediska organiska matbutiker. Regnbågen är rikligt representerad samt många kvinnopar av alla konstellationer. Plus otaliga väggmålningar.
Jag sitter på Hiway Motel (som är både trevligt och billigt, 60 dollar för 2 pers per natt och DET är inte dyrt) och fortsätter min skrivarstory från igår.
Anhörig blev en braksuccé när den kom ut 2004. En ”come-back” för mig som skönlitterär författare och alla reaktionerna och folks mejl och brev gav mig skrivsjälvförtroende. Sålde 40.000 inbundna böcker på några månader. Min agent sålde manuset till Norge, Danmark, Finland, sedan Tjeckien, Slovakien, Ryssland. Pocketen säljer fortfarande, är uppe i typ 170.000… och nu snart 10 år senare reser jag fortfarande runt i Sverige och föreläser om missbruksfrågor. Har även gått en del anhörig- och sorgbearbetningskurser och fortbildat mig i bland annat frågor om ungdomar och alkohol och droger och skrivit en skolbok om alkohol/droger ihop med Robban, som ska komma ut snart (Droger & Sånt). Och han är nykter sedan 2000, nykter betyder INGA återfall, inte sprit inte knark inte piller inte nåt. Nykter nykter nykter men livet är ingen förbaskad dans på rosor för det.
När jag läser om Anhörig idag börjar jag fortfarande gråta. Kan bli skitförbannad. Kan känna raseriet i kroppen. Kan skämmas. (Fast jag skäms inte längre alls! Inte som du kanske tror.) Jag är väldigt tacksam för den boken för den öppnade massa dörrar. Och jag lärde mig mycket om både andra människor men också om mig själv. Och alla dem jag mött genom åren, deras berättelser, jag är så tacksam. Tack. NI ger mig så mycket. Alla dessa fruar som lämnat sina alkade män? Alla döttrar och söner som känt igen sina pappor (och mammor). Alla de som hört av sig. Alla dem som jag fått privilegiet att hjälpa, om så bara genom att de fått läsa boken. Anhörig är fortfarande en väldigt stor del av mitt liv och jag brinner för missbruksfrågor av alla de slag. Många frågat mig om det var värt det. Om det var värt resan…. Att lämna ut mannen. Mig själv. Och då brukar jag säga, om min bok så bara hjälpt EN enda person – ja, då var det värt det.
Hela den tårdränkta förbannade vägen.
Alla bråken.
(För det vart ett o annat, också i samband med PR runt publiceringen.)
För mitt i allting har Anhörig gjort mig så stolt och lycklig. Att det där skitiga och onda kunde föra nåt gott med sig.
Jag fortsätter imorgon.