Livet som livet är

Jag hade ingen aning om hur jag verkligen kände…

Dom flesta som känner mig vet att jag i våras blev utsatt för bedrägeri.

Jag hade ingen aning om hur dåligt allt detta fått mig att egentligen må.

Jag var den nionde augusti på mitt första polisförhör.  Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle avslutas med, vi har en misstänkt. Han sitter häktad.

Dom sa att jag inte var den enda han lurat. Att det minst fanns tretton andra kvinnor. Dom har kunnat spåra ”mina” pengar till hans konto. Polisen tycker att det låter som den misstänkta på dom inspelningar jag fick av honom. Jag blev informerad att jag kommer bli kallad att vittna mot honom under rättegång.

Polisen kollade på mig och sa du behöver inte kolla på honom om du inte vill, du kommer sitta med ryggen emot honom. Jag kollade på henne och sa – nej jag vill se hur den jävla fittan ser ut. Ja jag vet jag saknar filter.

För mig är det en seger att möta honom i en rättegång. Visa att jag inte är ett hjälptlöst offer. Jag sa till honom det sista jag sa att jag kommer se till att du åker dit. Han skrattade och sa lycka till. Verkar som om lyckan slog till ”Anton”. Jag vet nu vad ditt riktiga namn är, jag vet var du bor, jag vet när du är född.

Allt detta har jag bara skjutit undan, inte tänkt på. Tänkt att det inte påverkar mig särskilt mycket.

Oj oj vad fel jag har haft. Jag fick i början av veckan veta att jag fått en målsägandebiträde utsedd till mig som kommer betalas av staten. Vilket är en BRA sak, det vet jag. Men det hela gör allt så verkligt. Det går inte längre skjuta bort. Jag har börjat må så himla dåligt på sista tiden. Har så himla mycket ångest i kroppen. En frätande jagande stresskänsla som äter upp mig inuti.

Igår blev jag uppringd av min advokat. Det drog fram så himla mycket känslor jag inte visste fanns. Förnedring, skam, skuld.

Hon sa du ska veta att du absolut inte ska känna någon skam eller skuld i detta, du är ett brottsoffer. Detta är INTE ditt fel.

Jag förklarade medans tårarna  rann längs mina kinder. Det är precis det jag känner, jag känner en sådan sjuk skam. När jag pratar om händelsen känner jag alltid att jag måste förklara mig. Hur fan någon kan va så dum att man går på detta.

Hon sa fast du är inte ensam och det är så lätt för någon som inte blivit utsatt för liknande att säga – Det där skulle jag ALDRIG gå på.

Det sa jag med innan…

Jag har efter denna händelsen svårare att lita på människor jag inte känner. Är misstänksam. Vilket kan vara bra men även fruktansvärt jobbigt.

På tisdag ska jag ha mitt första möte med min Advokat. Det känns bra men samtidigt fruktansvärt jobbigt. Jag vet som sagt att jag blivit tilldelad ett målsägandebiträde är bra, men det ger mig en sådan SJUK ÅNGEST.

”Anton” är åtalad för grovt bedrägeri. Det kommer bli en väldigt omfattande rättegång som är planarad från tjugoandre november till och med femte december, om nu tidsplanen håller.

Jag kommer få en kallelse från Tingsrätten om när det är ”min dag”.

Jag tror jag ska fråga advokaten om några andra tjejer vill ses och prata ut om det vi varit med om. Jag vet just nu inte hur jag ska hantera allt det som jag bär inuti mig.

Jag väljer fortfarande att tro att människor är goda, men jag har i bakhuvudet att bara för att en människa framstår som god kan den ha ett ruttet inre.

Jag hoppas att Karman av fjortons brudars lidande spräcker dig på mitten i fängelse ditt lilla äckel.

 

Man måste våga falla för att komma uppåt

Idag var första dagen jag jobbade igen efter min heltidssjukskrivning sedan mitten av Maj. Wow som jag har saknat jobbet, både boende och personal. Det är denna glädjen dom ger mig som gör det värt att sätta mig i bilen och köra 10 mil tur och retur varje arbetspass. Min Chef sa något väldigt fint till mig idag. – ”Kim jag är så glad att du är tillbaka, din styrka är att göra det där lilla extra. Att sätta guldkant på dom boendes tillvaro. Jag ser detta och jag uppskattar verkligen detta hos dig.”  Det gick verkligen in i hjärtat. När folk frågar mig om jag trivs med mitt jobb svarar jag alltid att jag älskar mitt jobb. Det bästa jag vet är att få andra människor att må bra. Det är samma sak i mitt jobb, mitt mål varje arbetspass är att få dom som bor på avdelningen att le, känna sig sedda och att jag lyssnar. Spelar ingen roll om det är ett djupt samtal i fullaste klarhet eller ett samtal där jag förstår 5% av det vi pratar om. Jag lyssnar, läser av och ger respons. Jag jobbar med Dementa människor så samtalen kan vara väldigt intressanta och kan ta en snabb vändning till något helt annat. Det blir mer spännande så, eller? Jag är mig själv fullt ut på jobbet. Så om det krävs att jag ska fuldansa, köra indianhopp i korridoren eller hålla någons hand för att få personen att  le, i’m on it! Jag är en riktig empatieker deep within my bones. Jag hoppas verkligen att jag kommer orka med att komma tillbaka till jobbet nu igen.

Jag vill så mycket, tänker positivt. Positivt tänkande är ett väldigt starkt vapen mot allt och min motivation till min läkare när han sa -”kommer du orka börja jobba nu?” Jag svarade ärligt -” jag vet inte men om jag inte provat kan jag inte veta säkert.” Man måste våga falla för att komma uppåt och jag kommer göra allt för att komma över kanten.

Lev. Fall . Lev Ta dig upp <3

Elaka barn och känna maktlöshet

Jag blir så arg och ledsen för min sons skull. Att dagens barn är så elaka med varandra. Dom retas, kränker och fryser ut. Visst va det lite så när jag va liten med men inte på samma råa nivå.  Idag saknas respekten för vuxna hos väldigt många barn. Det finns inte lika tydliga gränser eller spärrar. Att man som pedagog idag få undervisa så mycket råare och respektlösa barn. Att för vissa pedagoger är glåpord och psykisk misshandel en vardag. Jag har själv varit den kaxiga elaka eleven  som käftade triggade läraren. Under mellanstadiet va det en sport att bli inkallad till rektorn och höra standardfrasen – Nu va vi här igen…

Men någonstans fanns det gränser. Det fanns spärrar. Jag vill säga respekt men vet inte om jag ljuger då. Jag va en hemsk tonåring, men det va just det jag va tonåring, Inte 6-7 år gammal. När jag va i den åldern hade jag respekt för dom dom va äldre än mig. Inte bara vuxna utan även dem som gick i klasserna över mig. Idag har inte BARN den respekten. Är det för att barn idag snabbt slussas in på förskolan i väldigt tidiga åldrar? Att dom tidigt måste kräva uppmärksamhet och bli starka individer i stora barngrupper? Jag pekar inte finger på någon förälder eller anklagar någon om detta för jag är också den föräldern. Mina barn började också på förskola när de var 1.5 år gamla. Detta med anledning att jag inte orkade med min vardag på grund av min hjärnskada. Mina barn kan vara en hand full men dom är empatiska och visar respekt. Dom kan se om dom gör fel och dom vill andras bästa.

Min äldsta son sa idag – Jag vet inte varför dom är dumma med mig jag försöker alltid vara så snäll jag bara kan med alla. Det gör så ont i mammahjärtat.

Idag när jag hämtade min son fick jag höra att det inträffat tre stycken incidenter.

  1. På första rasten hade han frågat om han fick vara med och hade fått till svar nej. Då hade han gått iväg och satt sig ensam med två stenar han i frustration börjat tälja mot varandra. Att veta att ens son suttit ensam och sårad utan att någon vuxen uppmärksammat detta gör mig arg och återigen känner jag mig maktlös.
  2. Dom hade spelat fotboll och då hade en annan pojke tacklat Leo  med flit så hårt att han ramlade.
  3. Denna incident får mig att vilja skrika rakt ut i frustration. Min son hade gungat då hade två andra flickor dragit ner hans byxor och börjat skratta åt honom. Pedagogerna sa att de pratat med dom båda flickorna och att de först sa att Leo ljög men sedan hade dom ändrat sig och framstått ångerfulla och bett om ursäkt. Hur kan en sådan här sak hända? Den förnedringen och skammen min son måste känt. I mitt huvud ekar hans ord – Jag försöker alltid vara så snäll jag bara kan.

Hur kommer denna generationen bli som tonåringar? Tanken skrämmer mig. Jag vet hur jag va och då började jag inte vara elak vid 6 års ålder! Något har ju gått väldigt snett.

Visa kärlek, empati och se era barn. Hjälp dem bli den bästa versionen av sig själv. Det försöker jag göra med mina barn och än så länge har jag lyckats.

Ett trasigt pussel

Att vara ensamstående mamma och samtidigt brottas med sin hälsa är min vardag. Om vi såg varandra på gatan hade jag lett mot dig och du hade trott att jag va som vilken ung kvinna som helst. Men jag brottas dagligen med huvudvärk, hjärntrötthet, stresskänslighet, och diabetes. Jag fick redan som 21 åring en annan syn på livet då jag nästan dog då jag råkade ut för en Sinustrombos. Länge lät jag mig styras av min sjukdom. Den tog mitt livsgnista ifrån mig sakta men säkert vilket jag inte ens märkte. Tillslut hade jag tappat bort mig själv i ett inferno av smärta, orkeslöshet vilket ledde till att Bitchmode 2.0 trädde fram. Jag va sur och grinig hade inget tålamod var inte den glada positiva tjejen jag idag vet att jag alltid har varit. Det som fick mig att verkligen säga till mig själv -Kim du är 29 år börja lev! Det va när barnens pappas otrohet kom fram. Det omkull kastade mig totalt. Efter 13 år tillsammans befann jag  mig i en enda mörk mardröm. Jag letade efter ljusstrimmorna. Tillslut kom dom fram jag tog tag i dem och höll hårt. Jag hade hitta första pusselbiten till Kim, ett helt förstört pussel som jag va redo att pussla ihop igen. Vissa bitar har verkat rätt men sedan fått plockas lös.  Kim är ett ständigt pusslande och letande. Hoppas att jag en dag kan känna mig hel igen.

Jag bytte helt tankesätt. Försöker hitta det positiva i dom mörka saker jag gått igenom. Det ger mig kunskap, erfarenhet och gör att jag växer som människa. För en positiv inställning ger dig den bästa förutsättningen att klara dina motgångar.

Jag brottas dagligen mot min sjukdom men jag låter den inte styra mig längre. Jag klarar mer än jag tror och är en envis jävel.

Att leva med depression är ett kapitel för sig men det viktigaste är att man ALDRIG ger upp.