Idag var första dagen jag jobbade igen efter min heltidssjukskrivning sedan mitten av Maj. Wow som jag har saknat jobbet, både boende och personal. Det är denna glädjen dom ger mig som gör det värt att sätta mig i bilen och köra 10 mil tur och retur varje arbetspass. Min Chef sa något väldigt fint till mig idag. – ”Kim jag är så glad att du är tillbaka, din styrka är att göra det där lilla extra. Att sätta guldkant på dom boendes tillvaro. Jag ser detta och jag uppskattar verkligen detta hos dig.” Det gick verkligen in i hjärtat. När folk frågar mig om jag trivs med mitt jobb svarar jag alltid att jag älskar mitt jobb. Det bästa jag vet är att få andra människor att må bra. Det är samma sak i mitt jobb, mitt mål varje arbetspass är att få dom som bor på avdelningen att le, känna sig sedda och att jag lyssnar. Spelar ingen roll om det är ett djupt samtal i fullaste klarhet eller ett samtal där jag förstår 5% av det vi pratar om. Jag lyssnar, läser av och ger respons. Jag jobbar med Dementa människor så samtalen kan vara väldigt intressanta och kan ta en snabb vändning till något helt annat. Det blir mer spännande så, eller? Jag är mig själv fullt ut på jobbet. Så om det krävs att jag ska fuldansa, köra indianhopp i korridoren eller hålla någons hand för att få personen att le, i’m on it! Jag är en riktig empatieker deep within my bones. Jag hoppas verkligen att jag kommer orka med att komma tillbaka till jobbet nu igen.
Jag vill så mycket, tänker positivt. Positivt tänkande är ett väldigt starkt vapen mot allt och min motivation till min läkare när han sa -”kommer du orka börja jobba nu?” Jag svarade ärligt -” jag vet inte men om jag inte provat kan jag inte veta säkert.” Man måste våga falla för att komma uppåt och jag kommer göra allt för att komma över kanten.
Lev. Fall . Lev Ta dig upp <3
