Dom flesta som känner mig vet att jag i våras blev utsatt för bedrägeri.

Jag hade ingen aning om hur dåligt allt detta fått mig att egentligen må.

Jag var den nionde augusti på mitt första polisförhör.  Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle avslutas med, vi har en misstänkt. Han sitter häktad.

Dom sa att jag inte var den enda han lurat. Att det minst fanns tretton andra kvinnor. Dom har kunnat spåra ”mina” pengar till hans konto. Polisen tycker att det låter som den misstänkta på dom inspelningar jag fick av honom. Jag blev informerad att jag kommer bli kallad att vittna mot honom under rättegång.

Polisen kollade på mig och sa du behöver inte kolla på honom om du inte vill, du kommer sitta med ryggen emot honom. Jag kollade på henne och sa – nej jag vill se hur den jävla fittan ser ut. Ja jag vet jag saknar filter.

För mig är det en seger att möta honom i en rättegång. Visa att jag inte är ett hjälptlöst offer. Jag sa till honom det sista jag sa att jag kommer se till att du åker dit. Han skrattade och sa lycka till. Verkar som om lyckan slog till ”Anton”. Jag vet nu vad ditt riktiga namn är, jag vet var du bor, jag vet när du är född.

Allt detta har jag bara skjutit undan, inte tänkt på. Tänkt att det inte påverkar mig särskilt mycket.

Oj oj vad fel jag har haft. Jag fick i början av veckan veta att jag fått en målsägandebiträde utsedd till mig som kommer betalas av staten. Vilket är en BRA sak, det vet jag. Men det hela gör allt så verkligt. Det går inte längre skjuta bort. Jag har börjat må så himla dåligt på sista tiden. Har så himla mycket ångest i kroppen. En frätande jagande stresskänsla som äter upp mig inuti.

Igår blev jag uppringd av min advokat. Det drog fram så himla mycket känslor jag inte visste fanns. Förnedring, skam, skuld.

Hon sa du ska veta att du absolut inte ska känna någon skam eller skuld i detta, du är ett brottsoffer. Detta är INTE ditt fel.

Jag förklarade medans tårarna  rann längs mina kinder. Det är precis det jag känner, jag känner en sådan sjuk skam. När jag pratar om händelsen känner jag alltid att jag måste förklara mig. Hur fan någon kan va så dum att man går på detta.

Hon sa fast du är inte ensam och det är så lätt för någon som inte blivit utsatt för liknande att säga – Det där skulle jag ALDRIG gå på.

Det sa jag med innan…

Jag har efter denna händelsen svårare att lita på människor jag inte känner. Är misstänksam. Vilket kan vara bra men även fruktansvärt jobbigt.

På tisdag ska jag ha mitt första möte med min Advokat. Det känns bra men samtidigt fruktansvärt jobbigt. Jag vet som sagt att jag blivit tilldelad ett målsägandebiträde är bra, men det ger mig en sådan SJUK ÅNGEST.

”Anton” är åtalad för grovt bedrägeri. Det kommer bli en väldigt omfattande rättegång som är planarad från tjugoandre november till och med femte december, om nu tidsplanen håller.

Jag kommer få en kallelse från Tingsrätten om när det är ”min dag”.

Jag tror jag ska fråga advokaten om några andra tjejer vill ses och prata ut om det vi varit med om. Jag vet just nu inte hur jag ska hantera allt det som jag bär inuti mig.

Jag väljer fortfarande att tro att människor är goda, men jag har i bakhuvudet att bara för att en människa framstår som god kan den ha ett ruttet inre.

Jag hoppas att Karman av fjortons brudars lidande spräcker dig på mitten i fängelse ditt lilla äckel.