Att vara ensamstående mamma och samtidigt brottas med sin hälsa är min vardag. Om vi såg varandra på gatan hade jag lett mot dig och du hade trott att jag va som vilken ung kvinna som helst. Men jag brottas dagligen med huvudvärk, hjärntrötthet, stresskänslighet, och diabetes. Jag fick redan som 21 åring en annan syn på livet då jag nästan dog då jag råkade ut för en Sinustrombos. Länge lät jag mig styras av min sjukdom. Den tog mitt livsgnista ifrån mig sakta men säkert vilket jag inte ens märkte. Tillslut hade jag tappat bort mig själv i ett inferno av smärta, orkeslöshet vilket ledde till att Bitchmode 2.0 trädde fram. Jag va sur och grinig hade inget tålamod var inte den glada positiva tjejen jag idag vet att jag alltid har varit. Det som fick mig att verkligen säga till mig själv -Kim du är 29 år börja lev! Det va när barnens pappas otrohet kom fram. Det omkull kastade mig totalt. Efter 13 år tillsammans befann jag mig i en enda mörk mardröm. Jag letade efter ljusstrimmorna. Tillslut kom dom fram jag tog tag i dem och höll hårt. Jag hade hitta första pusselbiten till Kim, ett helt förstört pussel som jag va redo att pussla ihop igen. Vissa bitar har verkat rätt men sedan fått plockas lös. Kim är ett ständigt pusslande och letande. Hoppas att jag en dag kan känna mig hel igen.
Jag bytte helt tankesätt. Försöker hitta det positiva i dom mörka saker jag gått igenom. Det ger mig kunskap, erfarenhet och gör att jag växer som människa. För en positiv inställning ger dig den bästa förutsättningen att klara dina motgångar.
Jag brottas dagligen mot min sjukdom men jag låter den inte styra mig längre. Jag klarar mer än jag tror och är en envis jävel.
Att leva med depression är ett kapitel för sig men det viktigaste är att man ALDRIG ger upp.
