Jag blir så arg och ledsen för min sons skull. Att dagens barn är så elaka med varandra. Dom retas, kränker och fryser ut. Visst va det lite så när jag va liten med men inte på samma råa nivå. Idag saknas respekten för vuxna hos väldigt många barn. Det finns inte lika tydliga gränser eller spärrar. Att man som pedagog idag få undervisa så mycket råare och respektlösa barn. Att för vissa pedagoger är glåpord och psykisk misshandel en vardag. Jag har själv varit den kaxiga elaka eleven som käftade triggade läraren. Under mellanstadiet va det en sport att bli inkallad till rektorn och höra standardfrasen – Nu va vi här igen…
Men någonstans fanns det gränser. Det fanns spärrar. Jag vill säga respekt men vet inte om jag ljuger då. Jag va en hemsk tonåring, men det va just det jag va tonåring, Inte 6-7 år gammal. När jag va i den åldern hade jag respekt för dom dom va äldre än mig. Inte bara vuxna utan även dem som gick i klasserna över mig. Idag har inte BARN den respekten. Är det för att barn idag snabbt slussas in på förskolan i väldigt tidiga åldrar? Att dom tidigt måste kräva uppmärksamhet och bli starka individer i stora barngrupper? Jag pekar inte finger på någon förälder eller anklagar någon om detta för jag är också den föräldern. Mina barn började också på förskola när de var 1.5 år gamla. Detta med anledning att jag inte orkade med min vardag på grund av min hjärnskada. Mina barn kan vara en hand full men dom är empatiska och visar respekt. Dom kan se om dom gör fel och dom vill andras bästa.
Min äldsta son sa idag – Jag vet inte varför dom är dumma med mig jag försöker alltid vara så snäll jag bara kan med alla. Det gör så ont i mammahjärtat.
Idag när jag hämtade min son fick jag höra att det inträffat tre stycken incidenter.
- På första rasten hade han frågat om han fick vara med och hade fått till svar nej. Då hade han gått iväg och satt sig ensam med två stenar han i frustration börjat tälja mot varandra. Att veta att ens son suttit ensam och sårad utan att någon vuxen uppmärksammat detta gör mig arg och återigen känner jag mig maktlös.
- Dom hade spelat fotboll och då hade en annan pojke tacklat Leo med flit så hårt att han ramlade.
- Denna incident får mig att vilja skrika rakt ut i frustration. Min son hade gungat då hade två andra flickor dragit ner hans byxor och börjat skratta åt honom. Pedagogerna sa att de pratat med dom båda flickorna och att de först sa att Leo ljög men sedan hade dom ändrat sig och framstått ångerfulla och bett om ursäkt. Hur kan en sådan här sak hända? Den förnedringen och skammen min son måste känt. I mitt huvud ekar hans ord – Jag försöker alltid vara så snäll jag bara kan.
Hur kommer denna generationen bli som tonåringar? Tanken skrämmer mig. Jag vet hur jag va och då började jag inte vara elak vid 6 års ålder! Något har ju gått väldigt snett.
Visa kärlek, empati och se era barn. Hjälp dem bli den bästa versionen av sig själv. Det försöker jag göra med mina barn och än så länge har jag lyckats.
