Hej!
Nu befinner jag mig på svensk mark igen, uppdatering om resan +mer bilder kommer när jag orkar.
Just nu är jag i obalans, kanske beror det på den 13 timmar långa flygresan, men något inom mig säger att det handlar om mer än det. Jag trodde att allt skulle bli bra när jag kom hem, men vad är hemma egentligen?! I slutändan är det enda hem man har sitt eget hjärta, för det är det enda som följer en vart man än går. Jag inbillade mig att hemma i Sverige skulle kännas bättre än jag trodde. Att få träffa alla fina igen. Att se fram emot livet här hemma, och allt nytt och spännande som tar vid. Men just nu är jag bara tom. Och allt känns fel. En del av mig önskar att jag hade kunnat stoppa tiden, att jag kunde kapsla in allt jag har upplevt denna sommar och spara det. Jag trodde att jag med mina nya erfarenheter, minnen och upplevelser kunde fortsätta att vara jag, fast bättre. För förändrad har jag blivit, vare sig jag vill det eller inte.
Men till min förskräckelse kanske jag hade fel. Så fort jag landade i Sverige kändes det plötligt som om allt det andra aldrig hade hänt. Det bleknade bort. Jag vill kunna ha kvar det, men samtidigt leva.
Jag trodde att jag hade blivit starkare, och utrotat det jag kämpade med innan. Innan när jag var en annan än när jag kom hem. Men tydligen sitter det kvar, djupt inne. Likt förbannat fortsätter jag att stöta bort folk, för att inte visa mig sårbar, fastän det enda jag egentligen vill är att någon bara ska se mig.