Jag vet ju så oerhört väl att det finns en gräns för hur mycket hjärtat orkar bära, men ändå lär jag mig aldrig. Ändå fortsätter jag att flytta fram den där gränsen hela tiden, forstätter att inbilla mig att allt är bra. Men hur mycket man än försöka lura sig själv, så vet hjärtat sanningen. Att det fan inte är bra.
Och till slut orkar man inte låtsas längre, och då brister det på riktigt.