Tänk vad fruktansvärt mycket som kan hända på ett halvår. På allt som inte kan hända. På det som förändras.
Ibland önskar man verkligen att man kunde stanna tiden, föreviga de ögonblicken när man är som absolut lyckligast. De stunder När man lever som mest. Det är de ögonblicken jag lever för. När man glömmer tid och rum, och bara njuter.
Fan vad jag saknar. Saknar det som var. Saknar det som inte är nu. Saknar att känna som jag gjorde. Saknar att vara den jag var. Saknar att vara med den jag var.
Samtidigt vet jag så mycket väl att det inte är försent. Att det ännu kan bli som då. som det en gång var, som förut. Att så oerhört mycket kan hända. Att jag måste ge det tid, ha tålamod.
Det har dock aldrig varit min starkaste sida…