Sitter och lyssnar på Melissa Horn och saknar. Tänker tillbaka. Blickar bakåt. Klumpen i magen är tillbaka, blandad med saknad, vemod och längtan. Tankarna går oundvikligt till Scengymnasiet. Alla minnen. Alla människor. Lärare. Klasskompisar. Vänner då men inte nu. Alla uppträdanden. Studenten. Saknar allt, men ändå är jag glad över att den tiden är förbi. Everything happens for a reason. Men ibland gör det bara ont att känna. Speciellt när man hela tiden försöker låta bli. Försöker blicka framåt istället. Drömma.
Men det är nog det jag älskar med Melissa Horn. Att hon tar fram den där klumpen i magen hos mig, mina tårar. Allting som behöver komma fram då och då; för att man ska kunna släppa taget och gå vidare.
Sann Lycka! <3