”Du känner så mycket” fick jag höra av en vän idag…
Hon har så rätt. Jag har alltid sagt att jag är en känslomänniska, att jag känner så mycket. Jag blir berörd av mycket, och mitt hjärta är fullt av kärlek, glädje, rädsla, krav, ilska, sorg, drömmar, energi, hopp, frustration precis som alla andra. Ibland undrar jag om det är så att jag faktiskt känner mer än andra, eller om det beror på att jag har mer kontakt med mina känslor. Att jag istället för att stänga inne dem, välkomnar dem. Det kan låta konstigt men jag älskar att det är så, för det är jag. Jag är en person som känner mycket! Det får mig att känna att jag lever. Att jag välkomnar livet i all
dess skönhet, skörhet och lycka.
Men när jag fick höra detta fick det mig att inse något, att inse skillnaden mellan nu och då. Inse hur mycket jag har växt som människa, och hur jag kan omfamna mina känslor idag på ett helt annat sätt än vad jag gjorde tidigare. Jag är inte längre rädd.
Efter att ha levt mitt liv så länge på paus, ett liv styrt av rädsla uppskattar jag ännu mer mitt hjärtas ömhet. Det är nu jag vågar känna, på riktigt. Nu jag låter min vardag styras av spontanitet, mod, kärlek, glädje och drömmar istället för rädsla, krav, perfektionism, kontrollbehov och självförakt. Jag kan inte vara lyckligare, för även om livet kan vara tufft ibland vågar jag möta det nu.
Jag vågar leva.