Minnen från förr

Satt o bläddrade igenom alla mina gamla bilder jag var taggad i på min facebook.
Kom bla. Över dessa:

Vad som är gemensamt med dessa. Är att jag minns att jag tom. Försökte inbilla mig själv att jag faktiskt var lycklig och mådde bra.
Och det gick. Sålänge jag fick vara påverkad av någonting. Åren mellan 2009-2011 var ett enda stort blurr.
Jag hade ingen fast adress. Sov i olika kollektiv, en soffa här, en soffa där, en parkbänk här ett härbäge där.
Jag hade ingen som helst fast punkt i livet. Därför tog jag till min flykt i alkohol och droger.
Så att jag kunde slippa känna.
Jag minns hur jag slagit huvudet i klinkergolv för att jag var så nedrökt, för att kvickna till och dra i mig en lina direkt efter för att piggna till, jag minns hur ingen visste vart jag höll hus förren jag hade förflyttat mig till nästa ställe…
Livet var kaos och hela tiden i en nedåtgående spiral.
Jag minns att jag sen tillslut 2011 gav upp. Självmordstankar.
Jag minns hur jag stod på st eriksbrons räcke över spåren (än idag har jag svårt att passera den bron efter detta). Full och påverkad av narkotika och var påväg att hoppa.
Gud vet att jag inte hade kunnat sitta här och skriva detta inlägg om inte dessa underbara poliser hade kommit i exakt rätt stund.
Jag minns att jag grät, skrek att jag inte var någonting värd. Att jag lika gärna kunde dö för att jag hade sabbat ALLT!
Jag fick sova på st görans den natten.
Jag minns de snälla sköterskorna som satt och pratade med mig i flera timmar för att uppmuntra mig att ta kontakt med min familj.
Jag var livrädd.
Jag hade ju fuckat up allting med familjen.
Men jag ringde. Och jag grät. Jag var så ångestladdad.
Senare den dagen slussades jag till psyk i Nyköping.
Där höll de mig kvar i 3.5 vecka, ett tag hade jag fygnet runt vak för att jag fortf. Ansågs självmordsbenägen. Och det var någon som kom och hälsade på varje dag! Jag fick chansen att prata ut och återknyta banden med min familj. Speciellt mamma som i allt det här förmodligen är den jag har sårat mest.

Även om jag just vid det tillfället var fly förbannad på de poliser som förmodligen räddade mitt liv. Så är jag idag otroligt tacksam till dem. Tack vare dem fick jag en ny chans på livet!

Så tack ni fina poliser som fanns där när jag behövde er!
Jag önskar att hag mindes era namn och har önskat det i några år.

Jag behöver inte ens ljuga för mig själv längre! Jag är lycklig på riktigt!
Och jag njuter av att få leva livet så som de ska levas!