31 december, 2012, årets sista dag och det är dags att summera det gångna året.
För egen del så är det gångna året ett av de absolut sämsta åren som jag kan minnas. Trenden har å andra sidan hållit i sig från 2006 och fram tills idag, men visserligen med en del fantastiska ögonblick.
26 januari, 2012
Första minnesvärda ögonblicket 2012 inträffade i alla fall den 26 januari då William kom till världen. Det var på många sätt ett fantastiskt ögonblick som alla förlossningar har varit. I nästan ett år hade vi gått och väntat på att vår första son skulle komma till oss och när han väl gjorde det så var det med glädje, som på några sekunder förvandlades till en förälders värsta mardröm.
Vi hade i lite oanik lämnat Haylie, Minna och Ella hos Camillas mamma på förmiddagen på väg in till förlossningen. Det blev lite tajt om tid så det blev ett snabbt ”hejdå” när tåget stannade på perrongen i Mantorp och sen vidare mot Linköping. Väl inne på förlossningen så verkade allt så bra, ingen oro eller något vi borde oroa oss för var beskedet när vi kom in. Men ju längre dagen led ju mer började man få en dålig känsla i magen, jag försökte hålla god min inför Camilla och stötta henne i hennes smärta.
Först hände ingenting och sen hände allt. Det gick från noll till hundra, från ingenting till en jävla massa. När det liksom var ”go time” så var det försent med epiduralen och Camilla fick hålla lustgasen (som inte gav något tillsynes) till godo. Så fort barnmorskan kom in i rummet så blev hon alldeles stel i blicken och jag frågade henne om något var fel och hon sa ingenting. Hon kallade på en till barnmorska och då fattade jag att William låg helt och helvete där inne och det skulle bli en tuff avslutning på den här dagen. Efter många om och men började han synas och Camilla låg och vred sig i smärtor. När han val halvvägs ut så såg jag DET.
William var helt likblek.
Jag kommer ihåg fragment av dagen men just av den här biten minns jag varenda hundradel. Camilla hade så mycket smärtor så hon hade aldrig kunnat greppa vad som höll på att hända så jag sa att allt går bra och det inte var någon fara, men innerst inne tänkte jag bara att jag kommer få begrava min förstfödde son innan den här dagen var slut. Den intensivare delen av förlossningen höll på i kanske en halvtimme utan ett ord från barnmorskorna. Helt plötsligt säger en av barnmorskorna till Camilla att han ”måste ut nu” och det var sista chansen, då hajjade Camilla till och det var först då hon fattade att det var på väg att barka åt helvete. Camilla tryckte ut lilla William med hjälp av barnmorskorna och den ena barnmorskan gav William till den andra och larmade genast något typ av traumateam som skulle försöka rädda William. I samma veva som den ena barnmorskan sprang ut säger den andra barnmorskan till mig att ”om jag är intresserad av vad som händer med min son” så ska jag följa efter hennes kollega.
Jag kom in i ett rum med ett skötbord och en kuvös. Jag ställde mig bredvid kvinnan från traumteamet som stod och ”arbetade” på William. Till skillnad från barnmorskorna så var dem het fantastiska. De berättade hela tiden vad de gjorde och varför, lugnt och sansat, och till slut kom det ett livstecken från William. Kvinnan i teamet tog min hand och sa ”titta, han vill hålla din hand” och jag brast ut i tårar som ett litet barn som ramlat och slagit sig. Då kände jag för första gången en lugn under den dagen då jag kände ”fan, vi kommer fixa det här”.
Vi den här tidpunkten hade vi varit borta kanske 20 minuter från vårt rum och jag tänkte att det inte var någon idé att stressa in till Camilla för de sitter säkert och pratar med henne för att lugna henne. Så vi tog vår tid på oss och sen tog jag William i sin kuvös och gick in till Camilla. I dörren möter jag en barnmorska som knappt hälsar på mig och där inne ligger Camilla helt förtvivlad. Det visar sig att barnmorskan inte sagt ett ljud till Camilla, där har hon legat i smärta i säkert en halvtimme med vetskapen att hennes son inte var vid livet när vi lämnade rummet och dem har inte att någon anledning att prata med henne, inte förklara vad som händer. Jag förklarade vad som hade hänt och hur bra de behandlat både mig och William där borta.
Vi fick vårt obligatoriska fika och vi klädde på William hans nya kläder innan jag begav mig hemåt så Camilla och lille William skulle få vila, och när jag kom hem så började jag tokböla så fort jag kommit innanför tröskeln och när jag var klar med det så var den här låten den första som jag slog på den kvällen.