Jag skulle gå och lägga mig nyss men hittade en massa bilder och klipp från förra sommaren, både innan och efter att Haylie blev sjuk. Nog för att jag inte ångrar flytten hit för fem öre så kan jag ändå inte låta bli att minnas förra sommaren och hur fantastiskt bra vi faktiskt hade det och hur barnen verkligen växte som individer.
Nu är jag inte dummare än att jag fattar att det här har någon udda symbolik med att jag saknar min pappa och att jag inte direkt kan ta kontakt med honom. Men det handlar också om att vi hade en bra grej på gång där uppe ett tag men så kom sjukdomen in i bilden och allt bara föll ihop. Om det inte hade gjort det så kanske vi fortfarande hade bott där uppe, eller så hade vi fortfarande längtat till Östergötland. Det är lätt att hitta saker som har fått en negativ prägel med Haylies diabetes, men det finns också en massa gott som kommit ur det. Jag fattar inte varför jag snöar in på det här hela tiden, gjort är gjort och det är bara att acceptera, hur mycket det än svider.
De här klippet är taget bara dagar efter att jag och Haylie kom hem från sjukhuset. Jag kommer ihåg hur jag i princip hela sommaren hade försökt få tjejerna på film när de dansade men det ville sig, inte förrän den här dagen.