Life After 30

God morgon!

Ibland går det fort, och det har det gjort denna morgon. I går byttes jag och Camilla av på sjukhuset och tanken var att vi skulle bytas av på måndag igen men det blev lite för tufft för Camilla där på sjukhuset, vilket jag förstår. Det är rätt mycket att ta in på en gång, för det första är det horribelt att bara se sitt barn må som Haylie mår och på det ska man sen räkna kolhydrater och gud vet vad för att kunna hitta en jämn insulinnivå. Jag känner mig mentalt redo för det här så det är lika bra att jag åker tillbaka så får Camilla komma hem.

Nu är frukosten intagen och om 45 minuter kommer pappa och hämtar oss. Innan dess ska jag städa, tömma diskmaskinen, packa med allt som Haylie saknar på sjukhuset och dessutom hinna pussa på de övriga barnen lite extra.

Fler uppdateringar i eftermiddag och i kväll.

Nu har jag och 3/4 av barnen varit hemma i några timmar men mina tankar ligger hos Haylie på sjukhuset. Jag kan inte fatta allt som hänt de senaste dygnen, från att ha trott att hon mådde dåligt för att hon blivit biten på dagis och mådde dåligt av den anledningen till att ha blivit tvungen att fejsa att hon drabbats av en sjukdom som kommer följa henne livet ut.

Det kanske är egoistiskt tänkt, men på något så var det ändå skönt att få höra att den här sjukdomen inte var något som vi hade orsakat henne genom dålig eller slarvig kost utan att det var något som hon bara drabbats av, oavsett vad vi hade gjort. Jag tror inte att jag hade klarat av att leva med tanken på att jag skulle ha skadat mitt barn så.

Nu har vi dock haft tur på flera plan. Först och främst så lever vi i en tid där den medicinska utvecklingen gått så mycket framåt att hon kommer att kunna leva ett normalt liv, det var väl tur i oturen att hon drabbades när hon var så här liten för det kommer underlätta henne att leva med dessa villkor som en normal verklighet. För det andra hade vi tur att vi just nu flyttade upp hit för Örnsköldsviks Sjukhus är en av landets två bästa sjukhus när det kommer till just det här med diabetes och barn. Och det märktes också på personalen att dem verkligen är bäst på det här. Under dem dygn som vi varit inlagda så har allt verkligen fungerat perfekt, aldrig långa väntetider på frågor eller beslut som måste ta, bra och viktiga samtal med såväl dietist som kurator, för att inte tala om sjuksystrarna på avdelningen.

Jag tänker också på framtiden och inser att inget kommer någonsin bli som förut. Jag är redan inställd på dem självklara omställningarna som det kommer kräva, men också alla dem här sakerna som man skulle vilja göra vid sidan av familjen, det är liksom bara att glömma. Allt vad heter hockey, musik och vad jag nu haft för planer den närmsta tiden är bara att glömma, och ärligt talat är det inte något som känns som en uppoffring på något sätt.

Nu ska jag ta och runda av kvällen här, slappna av med lite TV-spel innan det är dags att sussa på riktigt allvar.