Life After 30

Så där, nu ligger Haylie i sängen och ser faktiskt rätt belåten ut och det gläder mig, speciellt efter dagens lita kaotiska situation. Eter att ha spelat upp situationen flera gånger i mitt huvud så konstaterar jag några saker.

– Jag borde ha varit kallare, jag borde inte ha ”slagit näven i bordet” och sagt ”nu ska vi hem, och så är det”.
– Läkaren i fråga borde ha öppnat för en diskussion istället för att säga ”Nej, jag ringer socialen” och lämnat rummet.
– När jag fick beskedet om att Haylie inte hade något virus så borde jag ha tagit det skriftligt för att påvisa just att det inte finns någon fara i det hänseendet, detsamma gäller ökningen av de vita blodkropparna.
– Läkarens största argument (levererat vis sköterskan) för att vi skulle stanna här var att vi inte skulle klara av att kolla blodsockret varje timma som man just nu gör, då borde jag ha tagit fram alla papper som visar att jag skött just det de senaste dygnen mellan 07:00 och 01:00 varje dag, och med Camillas hjälp hade vi enkelt klarat av det. Dessutom kollar man blodsockret varannan timme.
– Jag borde kanske ha reagerat tidigare med maten, men jag inbillade mig att det skulle räcka att dietisten hade levererat villkoren till personalen och att det faktiskt är en avdelning där man behandlar diabetes som vi är på. Nu blev det mat som hon inte kunde äta vid fyra olika tillfällen under de tre senaste dagarna och reaktionen från min sida blev stark, utan att för den delen på något sätt vara kränkande mot någon.

Nu väntar ett möte med socialen i morgon. Jag vet inte varför egentligen för jag har ju i praktiken inte gjort något. Allt jag har sagt och gjort finns också dokumenterat. Jag resonerar ändå som att det är viktigt att saker och ting blir rätt nu, både när det gäller Haylie och när det gäller situationen som uppstått. Så under morgondagens möte med socialen så vill jag att patientnämnden deltar, just för att det ska bli rätt. Om det sen visar sig att jag agerat fel,då får jag stå för det, svårare än så är det ju inte.

Nog om det.

Kvällen har jag och Haylie spenderat genom att åka hiss, upp och ner, hela tiden. Nere i entrén hittade hon också en rullstol som hon självklart va tvungen att teståka så det har vi också gjort. Till kvällsfikat kom reaktionen på att hon inte fick riktig mat och hon sm’llde i sig två stora mackor och stort glas mjölk. Nu ligger hon där och snarkar som om det inte fanns en morgondag.

Nu ska jag bara ta det lugnt, en kopp kaffe och kanske skriva lite på ett annat projekt, känns som om jag kommer behöva energi i morgon.

För varje dag som vi är på det här sjukhuset, ju sämre blir standarden och ju sämre mår man här. I morse när jag vaknade och vi fick en sköterska som hette Åsa så kände jag på en gång att det här kommer kulminera i ett gräl som inte kommer få något bra slut.

Redan innan lunch meddelade jag läkaren att idag åker vi hem, Olena som hon heter, svarade ”javisst med det förstår jag men jag vill ta några blodprover innan ni åker” och det hade jag inga som helt problem med. När vi väl fått svaren så började jag göra mig redo för hemfärd, då kommer sköterska Åsa in och frågar när vi kommer tillbaka ikväll. Ehh, va?

Jag kom ju precis överens med Olena om att vi skulle åka hem och ni pratar om en permission, trots att ni vet att vi bor 8 mil från sjukhuset. Hon hämtade Stallin, jag menar Olena, och hon sa på en gång att om vi åker så kommer socialen omhänderta Haylie, bra dialog där. De tre senaste dagarna har man erbjudit Haylie mat som hon inte kan, eller får äta enligt deras egen dietist, vid fyra olika tillfällen och det noterade hon inte ens över. Varje gång vi ska äta så dyker dem upp en halvtimme innan och frågar, Kan Haylie äta det här och det trots att dem har en lista över vad hon ska äta, när hon ska äta och ändå misslyckas dem dagligen.

Under lunchen idag erbjöd dem henne potatis och fiskpudding, trots att det är dokumenterat att hon inte äter potatis. Då ordnande dem fram burkmat som var fullständigt smaklöst och självklart vägrade hon äta det. Det hela lutade med att jag fick ta Haylie i en rullstol och gå ner till cafeterian och köpa två varmkorvar för att hon inte skulle få en chock av insulinet, som man dessutom hade ökat dosen på.

Efter all kalabalik under lunchen så utgick jag i från att man ordnat upp det här med maten till middagen. En halvtimme innan maten så dök dem åter upp igen, vi tänkte att Haylie kunde äta varma mackor till middag. Jag kände att jag inte ens orkade bry mig längre. hon fick dem där varma mackorna men vägrade äta dem och det kommer självklart att sätta spår i blodsockret.

I morgon får jag besök av socialtjänsten trots att jag inte gjort något. man ska behöva uppleva det mesta här i livet.

Ja, just det, jag har börjat blogga på den här domänen nu, mest för att den står oanvänd.

Jag hittade den här på Facebook och den gjorde mig lite glad, älskar tjockisar som dansar och sjunger.

Just nu sitter jag och väntar på att det ett sista glukostest på Haylie innan jag överlåter resten till nattpersonalen och jag är mentalt helt slut i huvudet. Med allt som pågått idag med allt från att räkna kolhydrater till värden som flyger upp och ner som en jävla jojo till att få värden som diffar 5 gånger med några minuters mellanrum så känns som om det här inte kunde ta slut fortare.

I morgon åker vi hem på en permis över dagen, om allt går som det ska. Innan vi åker ska vi käka frukost och träffa läkare, men jag hoppas innerligt att vi får åka hem även om det bara är för några timmar.

En glädjande nyhet ikväll är att jag kom underfull med att vi har TV6 på rummet, synd bara att man suttit och tittat på SVT i sex dagar nu.