Det började en vår 1989, jag föddes till en lycklig familj med en storebror såsmåning om blev det även en lillebror. När jag var 7 så bestämde Mamma att hon ville skilja sig. (hon hade bla tröttnat på min pappas drickande) vi barn bodde kvar hos Pappa och hos Mamma varannan helg. Jag fick ständigt höra kommentarer från pappa om hur lik jag var min hora till mamma och så vidare. Mina bröder och jag bråkade konstant, och pappa söp sig full varje helg. När jag var 13 gjorde jag revolt! Jag söp, skolkade snattade började ta droger, ja allt man kunde göra. Jag slutade äta, svalt mig själv, det gick så långt att läkarna hotade att lägga in mig om jag inte började äta. Jag bråkade med allt och alla och sket fullständigt i hur mycket jag sårade människor. Jag slogs i skolan och var extremt nära att bli utslängd (ingen lärare ville ha med mig att göra).
Jag skärpte till mig när jag började åttan och insåg hur mycket detta skulle påverka min framtid. Jag pluggade och fick upp betygen. Började teater på gymnasiet och när jag satt där första dagen och tittade på min nya klass som jag skulle gå med i 3år, kunde jag inte låta bli att tänka på att varenda en av dem skulle jag ha mobbat, jagat och skrämt livet ur om vi mötts tidigare. Gud vad jag skämdes! Det tog lång tid innan jag blev kände mig bekväm med dom för jag skämdes så mycket över vem jag varit och vad jag gjort.
Ett par år senare när jag bodde med en kompis hade hon ett par kompisar hemma när jag kom hem från jobbet en kväll. Jag klev in i vardagsrummet och där satt hon, en av dem vart som vidrigast mot, hon blev kritvit i ansiktet när hon såg mig. Jag hälsade på alla som satt i soffan och gick sedan in på mitt rum och stängde dörren. jag skämdes och tyckte sååå synd om henne som tills jag klev in genom dörren hade en trevlig kväll med sina vänner ovetandes om att jag bodde där. Jag övervägde att gå ut och säga förlåt till henne för allt jag gjort men valde att inte göra det. Vet inte om det skulle göra saken bättre?
/M