Denna dag har delat mig i flera bitar. Kunde inget annat än att låta tårarna rinna precis som de själva ville. Att det innebar mest hela tiden för ingenting har varit jobbigt. Förvirrar mig att jag frankallar detta själv. Vill aldrig mer vara med om att känna mig så hopplös som jag gör nu. Kan det inte bara vända? Men att jag har ljuspunkter i mörkret är inget att tveka på. Amanda som skickat fina sms och lovar mig att man får gråta. Mamma som ringt om och om igen för att bara berätta att hon kommer och hämtar mig på sekunden bara jag säger till. Mormor, kära mormor som förstår som ingen annan gör.. kan nästan slå vad om att hon kan läsa mina tankar. Och min bästa Josefin som kommer hit och har fått mig att tänka på ingenting igen. Hon har fått mig att känna mig som mig själv idag. Tack alla!