Klockan 10:00 imorse så klev jag och mamma in hos läkaren för andra gången. Han lät mig prata och berätta hur jag känner mig. Tårarna började rinna och jag har nog långsamt börja förstå det andra försöker säga till mig. Jag mår dåligt på insidan. Denna gången kändes det iaf bättre. Läkaren var bättre. Han kollade allt. Reflex, nerver, reaktion osv. Vi tog lite mer prover och jag hoppas fortfarande på att dom ska finna något fysiskt fel. Så en pencillin kur räcker. Men är rädd för att det inte är så enkelt.
Saknar mig själv. Känner mig bortdomnad. Läkaren sa det mamma försökt säga till mig. Fortsätt leva, tänk positiva tankar så kommer allt bli bra. Blir det inte det inom några veckor.. ja då finns det tabletter som kan hjälpa till. Men jag vill inte ha några lyckopiller. Jag är inte en sådan människa som behöver sånt. Eller va. För nu vet jag varken ut eller in. Allt har börjat kretsa runt frågan jag ställer mig själv så fort jag slår upp ögonen: ”Hur mår jag idag?” Det är en ond cirkel. Tänker jag inte på det så mår jag bra. Men mår jag bra så kommer jag på mig själv att tänka tanken att hur länge kommer det kännas okej. Då kryper det på igen. Men hur ska jag lyckas släppa en tanke när alla säger till mig att jag måste sluta? Det är som att säga till ett barn en lördagsmorgon att den kommer få lördagsgodis lite senare än vanligt. Då känns sekunderna långa som år och det finns inget annat i hela världens som lyckas få en att släppa det.
Så mår jag alltså nu. Hur länge? Ja säg det.