Jag insåg på gymmet att mitt hänglås till skåpet i omklädningsrummet inte låg i träningsväskan. Tänkte att jag kanske hade glömt kvar det sist jag var där och frågade i receptionen.
Tjejen bakom disken hivade upp en skokartong med säkert tio-femton olika hänglås i. Små och stora, med nycklar och med kodlås.
”Är det något av de här?” undrade hon.
Det var det inte, men jag hade hur enkelt som helst kunnat låtsas att ett av dem var mitt — och ingen hade saknat det.
Istället sa jag med en suck, ”nej, om jag ska vara ärlig är det inget av de här” och köpte ett nytt för sextio kronor.
Är jag knäpp eller bara samvetsgrann?
1 svar på ”Jag och mitt samvete”
Kommentarer är stängda.
60 spänn!?! Då var det inte på sats…