Ett cancerbesked skakade familjen och känslorna har pendlat väldigt sen dess. I väntan på nya besked kan man bara spekulera, hoppas och försöka undvika de katastroftankar som tränger sig på. Jag väljer att inte gå närmre in på detta, däremot tänkte jag skriva om den glädje – och förvåning – jag upplevt sen folk omkring mig fått veta. ”Släpp allt, så kommer du upptäcka hur många som finns där för dig”, sa vännen för ett tag sen, när vi pratade om något helt annat. Hon känner till min rädsla för att ge upp, krackelera, släppa kontrollen helt.
Denna gång var det annorlunda, jag kan inte svara ”Det är bra” på frågan hur jag mår, om jag inte mår bra. Och folk lyssnade, fanns där och pratade om sånt som är jobbigt. Otroligt befriande. Det känns som att jag befunnit mig i en kokong av kärlek, vilket gjort det betydligt lättare att hantera tyngden inuti. Med detta vill jag egentligen ha sagt att jag är otroligt tacksam över alla fina i mitt liv, som gör det så mycket lättare att leva, trots diverse motgångar. ”Man sår vad man skördar”, som Emma skulle sagt, och jag har uppenbarligen gjort något rätt i mitt liv.
All kärlek till er.
