Läste nyss ett mail från en vän, där hon skrev om hur hon brukade stressa så mycket att hon jämt slog i dörrkarmar och diverse olika ting när hon for omkring i lägenheten, alltid på väl någonstans. Detta var innan cancerdiagnosen. Nu har hon stannat upp och lyssnar på sin kropp istället för att pressa den till max. När jag läst klart mailet tittar jag ner på mitt ben, täckt av några större och några mindre blåmärken. Resultat av mina vilda framfarter i min lägenhet, eller någon annans.
Jag reflekterar sällan över att jag brukar ha blåmärken lite varstans. Förrän nu. Även om jag utåt sett verkar samlad och tycks ha läget under kontroll så är det ofta ett inferno av tankar i min hjärna. Små tjattrande apor som aldrig håller käft. Emma, vännen som skrev mailet, är en evig påminnelse om hur viktigt det faktiskt är att stanna upp. Att se det lilla, lära sig uppskatta det och att tysta aporna. Jag drömmer, förstorar upp, stressar på, är ständigt på väg någonstans. Mitt mål får bli att ha ben helt fria från blåmärken. Att bryta mönster, nedåtgående spiraler och destruktivitet. Att hitta balans. Denna eviga strävan ..
