Jakten på perfektion

Folk älskar att se bilder på kändisars celluliter och älskar att hata modebloggare som äter lyxfrukost iklädda Chanelpyjamas. Folk tycks generellt ha ett behov av att njuta av andras misär, att hatälska eller kunna ömka för att själva må lite bättre.

Jag har alltid föraktat människor som så uppenbart ser ner på, eller i hemlighet upp till, andra människor genom att smutskasta dem. Först i dag såg jag det för vad det egentligen är – en längtan efter icke-perfektion.

Allt är så påmålat, botoxat och på låtsas att folk knappt vet vad som är äkta längre. Det är så lätt att gå vilse från sig själv i denna djungel av fejk. Även jag har strävat efter perfektion, men insett att den inte finns. Och att försöka leva upp till sina egna, och vad man inbillar sig även andras, ouppnåeliga krav på perfektion är bara plågsamt och inte vidare kul.

Så jag fortsätter helt enkelt vara den jag är – en mix av glädje, ångest, passion, ilska, lojalitet och ett virrvarr av en massa olika saker. Och så lovar jag mig själv att sluta sträva efter något som egentligen bara är en påhittad, och ofta ganska tragisk, illusion.